Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1849, sida 3

Intages på begäran. Till Caroline DD. Du sköna sol, som så i prakt uppträder På himlabågen, oskuldsren och blid, Så underbart i dag min själ du gläder Med varma strålar af en helig frid; Ty icke långt härfrån jag vet en flicka Som, liksom jag, en glädjens blick vill skicka Till ljusets verldar, till de rymder blå, Der våra tankar möts och sammangå. Du blida stråle som ditt guldregn stänker På snöbeklädda höjder, sjö och dal, En helsning till den flickan jag dig skänker, Fly hän med den till hennes hjertesal, Och hviska mildt derinne, då hon beder Och själens vinge, himlalyftad, breder, Att äfven jag en bön för henne göt, Då morgonpurpurn öfver jorden flöt-. Säg henne ock, du englablifna strimma, Och gör det mildt liksom en cherubsröst, Att hon i dag och evigt skall förnimma, Hur, likt ett stjernljus, i mitt unga bröst Den tro, som skönast löser hjertats fråga, För hennes kärlek ren och klar skall låga; Att sällheten, den ljufvaste jag vet, Går blott från hennes själs gudomlighet. Men skynda snart med hennes bigt tillbaka O, stråle mild! min kärleks dufvobud; Från dina vingar hennes helsning skaka Och bed för mig den bön, hon bad till Gud; Kom sedan fridsbekrönt, likt himlens andar, Hvar dag som för den käras blick sig randar, Och slå på glädjens harpa mången gång Min hulda flickas födslohögtids sång. B.