dit på samma gång som Bradley. Häremot kunde intet invändas, och det blef ändtligen beslutadt, att alla tre skulle resa den 5:te (Tisdag). Jos blef qvar hos oss. Arbetet har varit mycket inbringande i förliden vecka, isynnerhet när man betänker, att två varit frånvarande och tre sjuka. I dag har himmeln varit alldeles betäckt med moln; men, efter hvad det påstås, behöfva vi icke, åtminstone på en månad, frukta för regn. D. 5:te Sept. I morse afreste enligt vår öfverenskommelse de af sällskapet, som voro bestämde för expeditionen till kusten. Vi stego upp före dagningen, spisade frukost och sutto i sadeln, just när solen gick upp vid horizonten. Jag lagade så, att Malcolm fick vår bästa häst och största delen af guldet under sin vård, medan don Ludvig och Bradley blott erhöllo så mycket, som deras pistolhölster kunde rymma. Saken hade, enligt vår öfvertygelse, derigenom kommit på bättre fötter, än om hela guldförrådet lastades på en häst, som skulle föras vid tygeln. Resan måste under sådana omständigheter fördröjas och expeditionen icke ankomma till Sacramentodalen, förrän natten inbrutit. Bradley och don Ludvig togo hvardera 18 skålp. med sig, men Malcolm, som icke hade annat bagage än ett par pistoler, tog inemot 60 skålp. För att så mycket som möjligt skona Malcolms häst, skulle tre af oss, som blifvit utsedde att eskortera de resande ett stycke på vägen, bära 15 skålp. Denna eskort bestod af Story, Jos och mig. Vi reste således, och enär det var öfverenskommet, att eskorten skulle samma afton återkomma, beslöto vi att vid middagstiden beträda återvägen. . i Vår väg gick först genom ett slättland; sedan vi passerat detta och öfverstigit flera höjder, som voro likasom beströdde med småsten och på topparne bevexta med jättelika granar, nedstego vi i en fruktbar dal, der de skönaste cedrar vexte. Kl. 12 gjorde vi halt i en liten däld, genomfluten af en mindre å, hvars stränder beskuggades af pilträd. Efter att försigtigt hafva bundit våra hästar, satte vi oss ned, för att äta, vid foten af ett väldigt granitblock. Då vår tarfliga måltid var slutad, afbröts hastigt vårt samtal derigenom, att en mängd småsten nedrullade ifrån klippan på oss. Vi sprungo i största hast upp, i tanke att det var en björn, som ville jaga oss bort, för att få sin andel af måltiden och som kanske tillochmed spekulerade på att få oss sjelfva till frukost. Bradley och Malcolm klättrade upp, för att bortjaga den objudne gästen. Men hvem denne än varit, var han likväl hastigare än de; ty då de uppnått spetsen af klippan, hörde de på tämligen långt afstånd ett rasslande bland grenarne i ett tjockt buskage, hvarigenom flyktingen sökte bana sig väg. Att vidare förfölja djuret, skulle varit förenadt med alltför stor möda; de upphörde derför dermed och skulle just stiga ned, då Bradley upptäckte fotspår efter menniskor, hvilka icke kunde härröra från oss, utan efter all sannolikhet från indianska röfvare, som haft för afsigt alt öfverrumpla oss. Våra vänner skyndade att meddela oss denna nyhet; men det oaktadt blef det beslutadt, att eskorten icke skulle åtfölja expeditionen längre, enär den nu hade blott några timmars väg till Sacramentodalen, och Indianerna derför sannolikt icke skulle våga att angripa dem. Men då det ögonblick kom, när vi skulle åtskiljas, kunde vi likväl icke afstå ifrån att följa dem; vi redo ännu en mil i deras sällskap, och då först räckte vi dem handen till afsked, beledsagande handtryckningarne med de varmaste önskningar för en lycklig resa. Enär vi icke glömt förmiddagens tilldragelse, redo vi med försigtighet framåt, isynnerhet då vi kommo till det ställe, der vi intagit vår frukost, och då vi efter några timmars förlopp oskadde befunno oss i vår barack lyckönskade vi oss, att dagen tilländalupit utan några sorgliga tilldra—