Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1849, sida 2

men Malcolm var icke med. Jag bringar er en förskräcklig nyhet, mina vänner, ropade Bradley; ,vi hafva förlorat största delen af vårt guld, utan hopp att kunna återfå det. — -Förlorat det! utropade jag, i det jag misstänkte Bradley och don Ludvig för förräderi; ,och på hvilket sätt? Jag kan icke tro det, jag vill icke tro det. Bradley kastade en förbittrad blick på mig, men svarade icke. Hvar är Malcolm? frågade jag. — ,Han är kanske död,, svarade Bradley; åtminstone befarar jag det., Jag märkte, att Bradleys blick mönstrade alla närvarande, och då min blick följde hans, såg jag vrede och förtviflan tecknade på allas anleten. Han såg det äfven och sade icke ett ord mera under hela aftonen. Don Ludvig berättade oss deremot ungefär följande: Då eskorten lemnat dem, hade de satt sina hästar i starkt traf, för att så snart som möjligt komma till säkrare trakter. Af åtskilliga tecken trodde de sig kunna sluta dertill, att indianska röfvare skulle finnas i närheten; de använde all möda för att komma till en mera öppen trakt, enär terrängen med dess många klyftor och afgrundar var blott alltför mycket gynnsam för dylikt folk. (Forts.)