nat sköta sig sjelfva. Vid förhöret härom, lärer, bland annat, blifvit upplyst, att Udd, då han på morgonen skolat afgå till Jernvågsplatsen, varit så drucken, att han i sitt ställe måst lega kamraten Sköldberg, hvilken sednare, efter en kort stunds vistande på vakten, sjelf blifvit så plakat full, att han, då 2:ne andre nyktrare (2) stadssoldater tillkommit, legat på knii och förgäfves letat efter sin uniformshatt (hufvudet, i fall något sådant vidlåder en stadssoldat, af skrot och korn som desse, var längesedan borta). Det vore rätt väl, om den der korpsen, i sitt nuvarande skick, snart söng på sista versenv, ty desse soldater hafva, en längre följd af år, icke gjort mycken nytta för sitt underhåll. De komma likväl att åt minnet af sin ära förvara ett redan gammalt ordspråk, som icke så snart försvinner, detta nemligen: i Bär icke tjufven bort stadssoldaten; — icke tager denne fast tjäfvenyv. En för 1:sta resan stöld med inbrott, iföljd af Götha artilleri-regementes krigsrätts utslag den 15:de Febr. 1847, dömd och straffad f. d. ar— tillerist N:r 48 vid 2:dra batteriet, Anders Larsson Åkerman, född d. 18:de Aug. 1816 i Fors socken af Ale härad, hade den 3:dje dennes blifvit i poliskammaren inställd och tilltalad, för det han, sistl. Fredag, funnits innehafva en större planka, stulen på långa bron här i staden. Akerman, som den 3 1:ste Mars förstnämnde år, efter straffets undergående för inbrottsstölden, blifvit, såsom försvarslös, dömd till 2:ne års allmänt arbete, men, enligt egen uppgift, innan arbetstidens slut uttagen i tjenst af en slägtinge, erkände innehafvandet af plankan, den han skall funnit i hamnen. Målet uppsköts till den 5:te dennes, och Äkerman förpassades emellertid till stadshäktet. — Polisgevaldigern Flygare hade låtit till poliskammaren inkalla ej mindre skomakaregesällen Göran Fredrik Resell, än en piga, Anna Ljungberg, den förre för att höras angående åtkomsten till en fingerring af guld, märkt: A. B. D., som, enligt pigan Ljungbergs anmälan, blifvit henne på olofligt sätt afhänd, och denna sednare, i egenskap af målsägande. Då desse, i åklagarens närvaro, förekommit, anmälte Ljungberg, att målet vore, henne och Resell emellan, förlikt, dock vitsordade Ljungberg, att hon hos polisgevaldigern Flygare angifvit, att Resell olofligen åtkommit ringen. Resell deremot, uppgaf förhållandet vara sådant, att, sedan pigan Ljungberg af en dess fästman, hvilken hon gifvit korgen, återfått ifrågavarande fingarguldv, hade hon. under yttrande, att hvarken vilja se eller innehafva detta minne af en förgången trolös kärlek?, bett Resell emottaga ringen, i utbyte mot en annan, vid lägligt tillfälle, och af denna anledning hade Resell, hvars omstindigheter icke sedermera medgifvit let, emottagit och kommit att någon tid behålla bemälte ring, den hon således ingalunda olosligen skall åtkommit. Denna uppgift möttes, å pigans sida, med bestridande; hvarefter poliskammaren förviste målets fullföljd till stadens kämners-rätt.