Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1849, sida 2

härmed kommer att gå, får tiden utvisa. Vi vilja blott i möjligaste korthet fästa uppmärksamhet på följande punkter: 1:o) Emedan enligt både kyrkolag och handbok icke-prestvigda personer få i nödfall döpa barn, och då dopet och nattvarden äro lika heliga handlingar, kan icke den sednare mer än det förra ohelgas genom att utdelas af lekmän. pasien säger oss vår kyrkas lära, att sakramenterna ohelgas icke genom att utdelas af oheliga händer, (sådana kunna äfven prester hafva), utan genom att annammas med oheliga hjertan. 2:0) Den afsöndring, som är i fråga, är icke en uppsägning af tro och lydnad mot den verldsliga öfverheten, utan en användning af det Apostoliska ordet: Man måste mer lyda Gud än menniskor. Här är nemligen samvetet i fråga, och det måste man lemna fritt. Det kan vara ett irrande samvete, och då bör man upplysa det. Men härtill duga icke de länsmän och landsfiskaler, vi hafva förmånen känna, icke böter, fängelsestraff, landsförvisning och bål, utan ett lefvande ord. Om man nu i vårt land icke alls kan eller vill fatta den sanningen, att andliga sjukdomar böra botas med andliga medel, så borde man låta undervisa sig af andra länders historia, hvilka afskyvärda ting, som komma fram, när man med länsmän och böter eller med dragoner och sablar vill mota andliga rörelser. Waldenserna t. ex. hade inga prester, emedan de afskydde den tidens prester både för deras mot Evangelium stridande lära och för deras ogudaktiga vandel. De voro derföre kättare, som man sökte utrota med eld och svärd; och likväl erkände en ansedd katholsk andlig, som också fördömde dem, vatt lärgossar och drängar bland Waldenserna hade klarare och redigare kristendomskunskap, än mången katholsk biskop. Ifall Norrlandsläsarne vägra betala kronan sin skatt eller presterskapet sin tionde, så må länsmannen tukta dem; men har kyrkan i andliga ting ingen annan målsman än länsman oeh fiskal, då har den kyrkan sjunkit djupt. 3:0) Vi böra ock yttra ett ord om hvad vi i vår ringhet anse här vid lag lämpligt. Författaren har redan förklarat sig anse de ur kyrkan utgående läsarne lida af någon andlig sjukdom, ehuru han icke kan kalla denna sjukdom otålighet, då de helt beskedligt väntat 4 år på svar från högre ort. Men hvad denna andliga sjukdom må heta, blott eft botemedel finnes: Guds ord. Må derföre stiftets biskop rådföra sig med sådane män inom svenska kyrkan, som äro kände, icke blott för lärdom utan, hvad ännu mera är, för nit och erfarenhet i religiösa mål. (Vi nämna såsom exempel blott tvenne: D:rne Sandberg i Madesjö soch Wieselgren i Helsingborg); må han med dem rådgöra om, hvem som vore lämpligast att skicka såsom predikant ibland de med statskyrkan missnöjde, att ett lefvande och kraftigt ord måtte bland dem utdelas. Må staten, om den i denna sak vill sig inblanda, anslå medel till lärarens resa och underhåll; må en sådan man utses, som med kärleksfullt nit nalkas de förvillade, och må han erhålla i uppdrag, att försäkra dem om tillåtelse att nyttja de undervisningsoch uppbyggelseböcker, vid hvilka de finna sig bäst!) Vi tro, att härigenom skulle den uppkomna oron stillas. Men vill man gå en annan väg, vill man med böter och fängelsestraff rusa åstad mot medborgare, som ej äro beträdde med något brott mot staten såsom sådan, (ty vi tala ej om de lagar, som äro stiftade till förmån för något visst kyrkoparti), så skall man uträtta med dessa oförvitliga menniskor hvad man uträttade med de ingalunda oförvitlige Erik-Jansenisterna: man skall föranleda en ny utflyttning till Amerika med allt deraf följande elände. Ty säga hvad man vill! Samvetsfribet och fattigdom och nöd äro bättre än samvetstvång och rikedom och öfverflöd — för den som har ett samvete. —1.. ) Att de nu ifrågavarande läsarne äro af helt annan art än Erik-Jansenisterna visar sig bäst deruti, att då dessa brände upp äfven de yppersta andaktsböcker,