vi använda till att förstärka våra befästningar, och med mycket besvär hafva vi nedhuggit några granar och släpat dem till baracken. Men innan vi började dermed, hade Malcolm, Lacosse och bäfverjägaren begifvit sig åstad, för att ånyo söka efter Macphail. De hemkommo samma dags natt med oförrättadt ärende. Deremot äro mina båda patienter på bättringsvägen; den rena luften och dieten verka mera till läkande af deras sår, än min skicklighet såsom läkare. I Måndags rådgjorde vi, huruvida vi icke borde ännu en gång utskicka en afdelning, för att leta efter vår vän. Resultatet blef, att bäfverjägaren ensam skulle begifva sig åstad, försedd med lifsmedel för två å tre dagar. I Onsdags togo vi åter i med vårt arbete, men vågade icke aflägsna oss från flodens stränder och de närmaste bergskrefvorna. Det kan dock icke nekas, att sjelfva arbetsdagarne gifvit god afkastning, nemligen mer än 4 uns guld per man om dagen. Onsdags morgon kom bäfverjägaren tillbaka, men hans efterspaningar hade varit lika fruktlösa, som de förut anställda. Thorsdags afton, då vi återvände till baracken efter slutadt arbete för dagen, fingo vi emellertid den glädje att återse Macphail, hvilken vi ansett förlorad. Han hemkom i sällskap med några i spansk drägt klädda Indianer. Vår vän emottogs naturligtvis med de lifligaste glädjeyttringar, och hans återkomst firades om qvällen med en bål pisco-punsch. Han berättade oss följande: I den tanka, att han var ett stycke väg före sina kamrater, hade han lemnat stigen, för att vattna sin häst vid en i närheten flytande bäck, hvarefter han återvändt till vägen, der han en half timma väntat på de andre. Men enär de icke kommo, förmodade han, att de ridit förbi honom, och skyndade derför åt det håll, som han ansåg för det rätta. Snart märkte han dock, att han råkat vilse; ingenstädes förmärkte han ett spår efter baracken eller kamraterna. Han red då upp på några höjder, hvarifrån han hoppades kunna öfverskåda bäfverdalen, men allt, hvad han såg, var ett haf af böjder, djupa dalar och afgrunder, beväxta med granar och ekar. Fruktan intog honom, och hans ställning blef ännu mer förtviflad derigenom, att han förlorade sitt gevär, när han skulle sätta öfver en flod, som var så djup, att hästen måste simma. Nu var han helt och hållet på villospår och kände sig förfärligt utmattad. Han steg af hästen och lade sig, för att tillbringa natten under bar himmel. Nästa morgon uppvaknade han till en ny olycka. Hans häst, som han bundit vid ett nära stående träd, hade nemligen om natten slitit sig lös och var nu försvunnen. Han följde hästens spår, men uppgaf snart allt hopp att finna den. Såväl denna som följande dagen irrade han omkring hit och dit i en vild ödemark, genomskuren af otaliga klyftor och afgrunder, utmed hvilka han ofta måste gå hela timmar, för att finna ett öfvergångsställe. Då han ingenting hade att äta, och hungern häftigt angrep honom, började han leta efter rötter, men förgäfves; han tuggade då något gräs och friska trädskott, för att uppehålla lifvet. Hans lidanden voro förskräckliga; slutligen kände han häftiga plågor i underlifvet och blef snart så matt, att han icke kunde hålla sig upprätt. På tredje dagen, då solen var i sin nedergång, kastade han sig i djup förtviflan på marken, för att, såsom han trodde, aldrig mer stå upp derifrån. I denna belägenhet hade Indianerna funnit honom. De hade behandlat honom mycket klokt; till en början nemligen gåfvo de bonom blott litet att äta, emedan magens öfverlastande efter så lång fasta kunde blifva honom farligt; men allteftersom magen återfick sina krafter, tilläto de honom intaga större portioner. Efter att hafva tillbragt denna och följande natt tillsammans med dem, kände kan sig stark nog att återvända till baracken. D. 29:de Augusti. Under några dagars tid hafva vi gått likasom i dvala. Den sinnesoro, som bemäktigat sig oss, har gjort oss oförmögna till ett mera ihärdigt arbete; dessutom har enhvar af oss såväl uppenbara som hemliga orsaker till sorg och oro. Under den tid af en månad, som vi uppehållit oss i bäfverdalen, hafva vi arbetat blott fyra till fem timmar om dagen; dessutom ha alltid några af oss varit sysselsatte med att jaga, hvarigenom antalet af arbetare förminskats. Jag tror, att vi allesammans börja ledsna vid detta lif, och för min del skulle jag genast resa härifrån, om icke regntiden stode för dörren, som ändock skall tvinga oss att återvända till kusten. Sjukdomar börja äfven infinna sig hos oss; vi hafva tre sjuka, som icke kunna röra sig ur stället, nemligen Bradshaw, hvars sår börjar läkas, men likväl icke skall så snart tillåta honom lemna sängen; Biggs, som fått ett häftigt anfall af AA A3qa 25