Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1849, sida 1

hH AVIV, ÅLYIB A tr gon utmärkelse, så vida han blefve den ende, som komme i åtnjutande af en sådan. Sin position bibehöll han ända tills i Maj månad 1837, då han utnämndes till major och man äfven beqvämade sig till att gilla de befordringar, som han för dem, hvilka delat hans omsorger och besvärligheter, föreslagit. År 1839 utgaf han, under titel: De la regence dAlgerv, ett arbete, hvilket utmärker sig både för en sällsynt redig uppfattning af förhållandena, ett grundligt bedömande af den franska eröfringens nytta för framtiden och många på säkra grunder fotade åsigter och förslag, rörande dess blifvande administration. Han uttalar sig i detta sitt verk för en omfattande ockupation af hela landet. År 1840, vid den tidpunkt, när expeditionen till Medeah företogs, försvarade Cavaignac staden Cherchell, som i yttersta grad häftigt ansattes af Araberne. Alla deras anfall strandade dock mot den tappre kommendantens och hans vapenbröders vaksamhet och mod. — I Juni 1841 utnämndes Cavaignae till öfverstelöjtnant och året derpå i Augusti till öfverste vid Zuaverne. Åren 1843 och 1844 förde han som öfverste befälet öfver underdivisionen Orleansville och ledde i denna egenskap anläggningen af den vigtiga ockupationspunkten med samma namn, såsom af alla i Afrika vistande franska officerare känd för att vara den man, hvilken bäst och ändamålsenligast förstod sig på så väl organisationssom administrations-väsendet. Kort derefter blef han utnämnd till brigadgeneral och erhöll befälet öfver underdivisionen Tlemcen. I Mars 1845 beskyddade han i spetsen för 400 man afrikanska jägare den sammankomst, som egde rum mellan franska och marockanska fullmäktige i fråga om bestämmandet och utstakandet af Algieriens vestra gräns. I September s. å. utbröt ett allmänt uppror mellan de vid nyssnämnde gräns boende stammar. I spetsen för en styrka af 1,300 man ilade Cavaignac då till Traras, der han lefvererade de upproriske tvenne heta drabbningar, undsatte några dagar derefter den lilla staden Nedroma, som belägrades af Abd-el-Kader, och verkställde i bergpasset Bab-Thaza sin förening med general Lamoriciere. Återkommen till Tlemcen måste han straxt derefter bryta upp och begifva sig till stammen Beni-ben-Said, som råkat i strid med en annan, Beni-Senous, och tvingade så väl dessa, som flere andra nästgränsande stammar att ingå en förlikning. Alla hans operationer i södra delen af Tlemcen aflupo lyckligt. Efter den förfärliga och blodiga resning, som egt rum nyssnämnde år, egnade sig general Cavaignac åt lugnets betryggande inom sitt militärdistrikt och förmådde dels med lock och dels med pock flera stammar, som utvandrat till Marocko, att ånyo bosätta sig på det algierinska området. Efter att från general-guvernören hafva erhållit order att söka bemäktiga sig Abd-el-Kaders kringvankande läger, som erhållit benämningen Deira eller Smala, och hvilket uppehöll sig bakom Mouilha, ry ckte han i Februari 1846 med 5—6000 man in på det marockanska området, utan att dock kunna påträfla deiran, som vid hans annalkande skyndsamt brutit upp och begifvit sig kängre in i landet. Efter sulländandet af detta ströftåg marcherade Cavaignac till Djemma-Gazonatt, som 5 månader förut utgjort skådeplatsen för en af Araberne föröfvad grislig massaker å en afdelning franska soldater och hvilken ännu både för öga och minne erbjöd en sasansfull anblick. Af de derstädes stupade krigarne återstod ej annat än blotta benranglen, blekta af den afrikanska solens brännande strålar och det regn, som under vintren fallit. De lågo kringströdde här och der, än i större och än i mindre hopar, allt efter som krigarne under striden flytt eller gemensamt sökt afslå sina sienders ursinniga anfall. På Cavaignacs befallning hopsamlades med vördnad dessa sorgliga qvarlefvor och blefvo med mycken högtidlighet jordade. Generalen lade med egen hand första torfvan på den grafkulle, som höjde sig öfver de fallnes stoft. Återkommen till sitt högqvarter fick Cavaignac falt unn att göra med nenfeten Mohammed-ben