att göra honom förtviflad. Den stackars Amelie hade nu mer än någonsin fallit i passionens bojor. Denna kärlek, som en gång belyst hennes lefnadsstig, lik en strålande sol, skulle slutligen förtära henne. Man skulle knappt trott det; men från denna dag var det hon, som sökte få träffa Pierre Marbault. När parken blifvit uppmätt, bad hon honom, för att få tillfälle att fortfarande se honom, äfven uppmäta den närbelägna kuperade terrängen. Ett år förgick. Hon framfödde åter en dotter. Den späda hade ögon, likadana som Pierres. I trakten pratade man likt och olikt; deribland äfven om skolmästarens sons gamla och ännu alltid lifliga passion. Man hade att tacka en fördrifven tjenarinna för utspridandet af åtskilliga rykten; det ena, att madam Parfondval ej gick så träget i messan, af annat skäl, än för att göra grefven öfvertygad om sin dygd; det andra att landtmätaren i Bethisy hade på Parfondval en uppmätning att göra, som aldrig ville taga slut. Vid början af nästkommande vinter slutade emedlertid Pierre Marbault sin förrättning. Grefven betalde honom, afslöt förhandlingen, och följde honom ända till slutet af allken, allt under komplimenter för hans insigt i sin konst. — Skall jag väl återse honom? frågade sig madame Parfondval, som hade gått att möta sin man.