ögonblick, jag förebrådde mig sjelf min brist på mod, hördes ett rysligt skri några steg från oss, och vi sågo 40 å 50 indianske krigare spränga inpå oss. Alla mina nerver skakades, likasom af en elektrisk stöt, och då ett regn af pilar nedstörtade öfver oss, var jag den förste, som . svarade med ett gevärsskott, hvilket sträckte en af de främste Indianerna död till marken, Jag laddade på ögonblicket omigen, men var ännu icke färdig dermed, förrän mina kamrater aflossade en salva, som spridde död och förderf bland Indianerna. Vi hade ställt oss bakom några pilträd, som skyddade oss något mot våra angripares pilar. En annan salva följde hastigt på den första; då röken skingrat sig, kunde jag se, att vi anställt stor förödelse bland Indianerna, hvilka hopsamlade sina döda och drogo sig tillbaka. Jag lade an på en gammal Indian, som hoppat af hästen, och skulle just trycka af, när jag såg honom med beundransvärd kallblodighet stiga fram, taga en af sina kamrater i sina armar, lägga honom på hästen, sjelf svinga sig upp på denne och jaga bort. Jag hade icke hjerta att skjuta på den gamle mannen, utan lät honom rida bort med sin sårade vän, eller kanske son, ehuru jag var fullkomligt öfvertygad derom, att vildarne icke skulle hafva sparat en enda af oss, om de haft vapenlyckan på sin sida. Inom några sekunder var stridsplatsen utrymd; tre Indianer lågo badande i sitt blod, några bågar, tomma koger, fjedrar och tomahawker lågo kringspridda på marken. Vi stego, den ene efter den andre, upp på den lilla höjd, hvarifrån jag upptäckt fienden, och sågo då, huru de galopperade bort i motsatt rigtning till den, hvari vår barack var belägen, i anledning hvaraf vi beslöto draga oss tillbaka till denna, väntande att finna Story och Jos mördade. Men, Gudi lof, detta var icke händelsen; Indianerna hade icke angripit vår lilla fästning. Det var Story, som, rör att varna oss, aflossat det skott, som vi hört; Jos6, den tappre hjelten, hade krupit ned och gömt sig ända till halsen i floden. Efter att hafva förbundit Dowlings lätta och don Ludvigs ännu obetydligare sår, — han hade blott blifvit rispad i handen af en pil — intog oss en djup ängslan tör våra vänner, som gått bort på jagt om morgonen och ännu icke återkommit. Emot aftonen aflossade vi några skott, för att, om möjligt, varna för den fara, som sannolikt hotade dem, äfvensom för att låta Indianerna veta, att vi voro på vakt. Vi kommo alla öfverens om att att hålla oss vakna till våra vänners återkomst, för att vara bättre beredda att möta hvarje fara, som kunde hota dem eller oss, ty vi misstänkte, att Indianerna gömt sig i närheten af baracken, för att försöka en öfverrumpling. Men uttröttade af kropps-och själsansträngningar insomnade af oss den ene efter den andre, der vi lågo omkring elden. Jag låg och sof, likasom de andre, när vi plötsligt väcktes af ett gevärsskott, hvilket åtföljdes af förfärliga skri. I ett ögonblick voro vi alla på benen, enhvar med sitt gevär i handen och beredde att inom ett par minuter se döden i ögonen. Men snart lugnades vi, när vi fingo höra Bradleys välbekanta hvissling. Det var han, Lacosse och den gamle bäfverjägaren, som nu kommit tillbaka. Är Macphail här? var deras första fråga, som beledsagades af oroligt forskande blickar. Vi hade icke sett honom. På vår fråga, hvar han skiljt sig från dem, svarade Lacosse, att Macphail för timma. sedan kommit ur deras sällskap, men att de till en början icke varit bekymrade för honom, emedan detrodde ho