— Ack, min Gud, jag vill ej komma ensam hit; mumlade Amelie, med sinnesrörelse. Vintern gick förbi, utan att hon återsåg Pierre. I första löfsprickningen, när hjertat uppvaknar på samma gång som lundar och ängar, lät madame Parfondval en dag gifva befallning åt kusken, att spänna hästarne till kaleschen, för att föra henne till Bethisys slott. Hon begaf sig åstad, helt förskräckt öfver sin egen tilltagsenhet. När åkdonet stadnade på gården till egendomen, blef hon åter ej rätt vid sig. Det var något som felades; men hon samlade all sin styrka för att bedja kusken gå och, å hennes vägnar, gifva ett tjugu francs-stycke åt den nära boende gamla skolmästar-enkan. Behöfver man väl säga, hvad hon ej vågade öppet tillstå? Hon hoppades naturligtvis, att Pierre, om han fanns hos modern, skulle förstå, att Amelie ej var långt borta. Pierre förstod det också allt för väl. Kusken; sedan han framfört sitt ärende, stadnade något på värdshuset i Bethisy, och hade ännu ej hunnit dricka ett glas, när Pierre redan kommit fram till gården. — — — (Fortsättes.)