— Madame! sade grefven, när han återkom. Om jag ej kände ert goda hjerta, skulle jag göra er en förebråelse. Hvad fan! Ni har ju ej haft ett enda vänligt ord att säga åt den duglige och hurtige ynglingen! Nu går han ju der i Bethisy och säger, att grefvinnan nu för tiden blifvit så stolt och frånstötande. Det ryktet kunde förekommits. Litet artighet kan öfverskyla så mycket. Amelie visste ej hvad hon skulle säga till svar på denna förebråelse. När hon om aftonen lade sin yngsta dotter i vaggan, gick hon en ed, att hon ville glömma Pierre Marbault. Men — åtta dagar derefter bad hon herr de Parfondval, att han ville föra henne till Bethisys kyrkogård. Åtta dagar ännu sednare ville hon gå och se på sin fars egendom. Hon hade der något att göra. Man hade väl berömt egorna till gården, men icke dess åbyggnader. Hon ville söka, hjelp för hvad som felades. — Ack, min Gud! sade den unga qvinnan, låtsande sig vara surprenerad, när åkdonet stadnade framför den lilla ödsliga gårdsbyggnaden. Jag har glömt nycklarne! Vi få lof resa hit i morgon igen. — Ja, minsann! sade grefven. Ni skall få komma hit igen, om ni vill. För min del har jag ej lust att komma hit, om ej för att jaga.