I de första dagarne af December företog sig grefven en liten resa till Moulins, för en process, som han måste föra mot den kommun, hvarunder slottet hörde. Så länge han var borta, hade grefvinnan, som såg Pierre än här än der i parken, beslutat att icke lemna sin kammare. En vacker morgon, då de af hösten plundrade träden fått en ny poötisk prydnad i den glimrande rimfrost, som lagt sig öfver dem, gick Amelie ut i förstugan och närmade sig de med isblommor öfverdragna fönsterrutorna. Utan att tänka derpå, öppnade hon dörren och gick ned i trädgården. Pierre Marbault befann sig i parken. Sedan han sett Amelie stiga utför trappan, gick han henne till mötes. När hon ville vända om, var det för sent. De började samtala. Hon blef ej litet förvånad, när hon tyckte sig varseblifva, att Pierre ej mera var hvarken nedslagen eller medtagen. Han var väl ännu blek; men under denna blekhet såg man tydligen cirkulera lif och krafter. Han förklarade henne, att han känt sig pånyttfödas, allt sedan det tillåtits honom lefva, så att sägå, vid hennes fenster, med hopp om att möta henne, eller blott se en skymt af henne, tvert igenom gardinerna. Hon sade honom ej ett enda ord, för att uppmuntra honom, men hon hade ej heller mod, man borde kanske säga dygd,