Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1849, sida 1

Tyra månader bland guldsökarne i öfra Californien. (Ur med. d:r J. Tyruhitt-Brooks resedagbok.) (Forts. fr. N:o 49.) Söndagen den 20:de Augusti. Under förflutna veckan hafva flera anmärkningsvärda händelser tilldragit sig. I Fredags, under det flere af oss gingo omkring i närheten af vår fästning för att undersöka de klyftor, som åtskilja oss från Sierra Nevada, funno vi mellan några nedfallna klippstycken flera guldklimpar, hvilka voro de största vi hittills sett. Då vi nogare genomforskade klyftan, gjorde vi den upptäckt, att guld fanns i långt större mängd, än vid den plats, der vi nedslagit våra bopålar; dessutom insägo vi genast, att vi här skulle kunna få guld med långt mindre besvär. Den ansträngande vaskningen blir öfverflödig, enär guldet här finnes i verkliga stänger. Vi beslöto derför att följande dagen föra våra arbetsredskaper dit. Blott en svår omständighet är förbunden härmed, nemligen den, att vi måste arbeta på mils afstånd från vår fästning. I går efter frukosten, då Bradley, Lacosse, Macphail och bäfverjägaren gått ut på jagt, samt advokaten vaktade lägret, begåfvo vi oss på vägen med våra redskap och hade efter ett par timmars arbete samlat mera guld, än vi eljest hittade på två eller tre dagar. Då vi stodo i begrepp att återvända till lägret, för att intaga vår middag, förnam Dovling, som gick på något afstånd från oss, ett ljud, som kom från buskarne; då han vände sig om, såg han en Indian, som varsamt och försigtigt, krypande närmade sig honom. I samma ögonblick vilden fann sig upptäckt, afsköt han en pil, som tillfogade Dowling ett lätt sår i örat, hvarefter han utstötte ett rysligt skri och sprang, under det han sökte efter en annan pil i kogret; men han snafvade och föll och innan han hunnit resa sig, erhöll han af Dowling ett så väl rigtadt slag med spaden i hufvudet, att han dog på stället. Straxt derefter hörde vi i den rigtning, hvari våärt fäste var beläget, ett gevärsskott, hvilket, i förening med Indianens skri, icke bidrog att lugna oss. Emellertid hade enhvar af oss gripit till sitt gevär, då Dowling skyndade fram till oss och berättade, hvad som händt med honom. Ingenting vidare hördes af, men för säkerhetens skull besteg jag en höjd, för att speja. Plötsligt bemärkte jag en flock Indianer, som, allt hvad deras hästar förmådde, sprängde åt det håll, der vi befunno oss. Jag vände tillbaka till mina kamrater, och vi dolde oss i en fördjupning mellan några träd, för att der invänta fienden och försvara oss. Det var ett förfärligt ögonblick. Vi hörde dånet af hästarnes hofvar mer och mer närma sig, utan att kunna se sjelfva Indianerna. Jag tillstår, att hela min kropp skälfde, men det var sicke endast af fruktan, ehuru jag väntade, att vi alla inom kort skulle vara skalperade af våra rilda fiender, utan det var troligen äfven det oväntade i faran, som så starkt skakade mig och bragte mitt hjerta att slå så våldsamt. I samma