Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1849, sida 1

Uuels I Hr N. J. Gumperts boklada. tren pa Sått OEuEIIL AQAQ2A — blåste för dagen. Icke desto mindre gafs det dock en förening (de menskliga rättigheternas sällskap) för hvilket hans glödande republikanism icke var tillfyllest. En sektion af denna storartade och vidtutgrenade förening nedsatte tillochmed ett slags blodsdomstol öfver honom och förklarade honom fogelfri. Någon verkställare af sin dom kunde domstolen emellertid icke finna. Den öppna, redliga, franska nationalkarakteren studsade tillochmed hos individen tillbaka för ett lönnmord. — Efter Apriloroligheterna år 1834 blef Godefroy Cavaignac, tillika med en mängd andra republikanskt sinnade män, häktad och satt länge i fängelse. Ett lika öde träffade hans vänner Guinard, Recurt och Marrast. Deras märkvärdiga flykt ur Sainte-Pelagie är allmänt bekant. Godefroy flyktade till England, der har tillbragte fem år, under hvilken tid han sysselsatte sig med de mest vidtomfattande statsvetenskapliga studier. Hans mor och syster besökte honom derstädes en gång, och ifrån detta besök, som egde rum under häftiga sinnesrörelser och företogs under en stark vinter, härflöt den sjukdom, hvilken ett år efter återkomsten till Paris lade Caroline Cavaignac i grafven. Hon dog ogift i en ålder af ej fyllda 22 år. Fru Cavaignac, som förut aldrig varit skiljd från sin dotter och icke eller från sin äldste son förr, än han nödsakades fly till England, måste nu tillbringa tre år af sitt lif alldeles ensam. Såsom ett bevis på detta fruntimmers själsstyrka torde förtjena anföras, att hon tvenne timmar efter sin älskade dotters död satte sig ned och skref ett långt bref till Godefroy, i hvilket hon för honom upptäckte allt, som hon förut hållit hemligt, och besvor honom på samma gång att icke återvända till Frankrike. Också kom Godefroy icke förr, än två år derefter, tillbaka till Paris, sedan under Moleska ministeren en amnesti för förut begångna politiska förbrytelser blifvit utfärdad. Kort efter hans återkomst öfvertalade Ledru-Rollin honom att sätta upp och utgifva en ny tidning, La Reforme, i hvilken han med samma öfvertygande kraft, som förut, ehuru med mera försigtighet, anföll Ludvig Philips politik och började utbreda sina demokratiska idcer. Genom sin upprigtighet, sin brinnande tillgifvenhet för den sak, han förfäktade, och sina stora historiska kunskaps-skatter ingöt han aktning för sin person och sin karakter, tillochmed hos sina hätskaste motståndare. Ingen enda af hans samtida kände den första franska revolutionen så i grund och botten, som han. Förlusten af hans syster smärtade honom djupt. De vexlingsrika öden, han under sitt stormiga politiska lif genomgått, jemte grämelsen öfver svikna förhoppningar hade i icke obetydlig mån skakat hans af naturen ej synnerligen starka helsa; och de mödor och besvärligheter, som voro förenade med utgifvandet af den nya tidningen, påskyndade hans upplösning. Han afled, efter att under loppet af några månader hafva varit plågad af en svår bröstsjukdom, ogift, d. 5:te Maj 1845, i en ålder af 45 år. På hans dödsdag förekommo i deputeradekammaren förhandlingarne rörande befästandet af Paris — en sak, som han ifrigt bekämpat med den sista återstoden af sina krafter. — Godefroy Cavaignac hade ett martialiskt yttre; i synnerhet gjorde hans sköna hufvud ett angenämt intryck på åskådaren. Under en kärf yta dolde han ett i hög grad känsligt, rättskaffens, för allt ädelt och stort varmt klappande hjerta. Väl gjorde han sig en och annan gång skyldig till öfverdrifter; men man visste att de härflöto ur en ren och ädel källa; hvadan man hade öfverseende med desamme. Det är visst möjligt, att de, om han lefvat längre, kunnat medföra obehag, ja måhända tillochmed förorsaka misshälligheter mellan honom och hans förtrognaste vänner; men nu satte döden en gräns för alla dylika brytningar och han dog, aktad af alla partier och nästan förgudad af sin efterlefvande bror, sedermera Frankrikes diktator. De med hvarandra i häftiga strider invecklade republikanska fraktionerna beklagade enhälligt hans alltför tidiga hädangång och slöto vid hans dödsbädd och på hans graf med hvarandra en fred. som de dock