Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1849, sida 2

gHA33 — —00..— Amelie begrät sin far med innerliga, ur hjertats källa kommande tårar. Hon begrät mer än en far: hon förlorade äfven allt hopp att få återvända till denna så ljufva nejd, der hon sett lyekan så skönt le mot sig. Den Gud, som vakade I öfver henne och ville trösta henne, gaf henne en dotter. Från den dag, då hon först blef moder, ; såg hon nya utsigter öppna sig i lifvet. Grefven, oaktadt han sedan längre tid tillbaka märkt, att hon hyste för honom mera aktning än kärlek, upphörde likväl icke att i sitt umgänge med henne iakttaga en hjertlighet, som icke kunde förändras. Han älskade henne med kärlek, med passion, men på samma gång med en broderlig känsla. En dag sann han anledning att säga: — Ni är så bedröfvad? Säg mig, är det då alltid eder fars minne, som förorsakar er smärta? Tillåt mig säga, att det förvånar mig, att ni ej tänker på att se till hans graf. Ni var der likväl förra veckan, när Jacques Lebon kom och berättade mig, att man uppsatt gallret. Jag gör ett förslag, Amelie; vi vänta ej någon i dag; vill ni, skall jag säga till om åkdon? Derpå begifva vi oss ännu i dag till den lilla kyrkogård, der han hvilar, den arme chevalieren med sitt ädla hjerta, så värdigt flydda tiders minnen? Madame Parfondval bleknade, och tvekade att svara. Till hennes oro bidrog minnet af den af