Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1849, sida 2

———— hustru ifrigt yrkade att få göra det med sin hemgift, insåg han, att en känsla af barnslig kärlek låg till grund för denna hennes önskan, och gaf henne sitt bifall. Man kan knappt föreställa sig den gamle chevalierens glädje. Han steg upp med solen, för att se på, huru stenarne höggos; han uppsteg på ställningarna, för att uppmuntra arbetarne. Aldrig, till och med icke i Spanien en gång, hade man sett ett slott uppföras med sådan lycka och framgång vid företagen. Stackars man! man hade hunnit till sista stenlagret; man hade redan tillsatt bildhuggeriet kring fenstren med öfriga infattningar, när han blef träffad af en elakartad feber, som inom tre RÅ dagar bortryckte honom. I sin lefnads sista timme, då äfven hans dotter var närvarande vid hans dödsbädd, gaf den gamle i sina minnen och bördsförhållanden förälskade chevalieren, utan att igenkänna sin Amelie, följande föreskrift: Glöm sicke att underrätta fru grefvinnan Parfondval, född mademoiselle de Bethisy, att jag vill blifva begrafven i mina förfäders slottskapell., På denna hans föreskrift kunde man likväl ej göra afseende, af det enkla skäl, att det numera ej fanns något kapell i Bethisys slott. Den stackars chevalieren blef således begrafven i byns kyrkogård, sida om sida med den gamle skolmästaren, som nyss förut dött af delirium tremens.