Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1849, sida 1

kontor, dels a utdelningsställena och Vi afreste från Polo. De tre Italienarne voro så lyckliga, att de älskade hela verlden, och då jag var den ende främling ibland den, läto de sin kärlek komma mig till del. De lärde mig italienska och romagnolska samt klappade i händerna af glädje, när jag öfvervann någon större språksvårighet. Då vägen började att blifva backig, stego vi ur och promenerade framför vagnen i den milda sommarnatten mellan d. 4:de och 5:te Januari 1847. Stjernorna tindrade matt; men på de aflägsna höjderna till venster om oss flammade bloss, antände af herdarne, och understundom trängde det gälla ljudet af. deras pipor till våra öron. Mina trenne följeslagare började sjunga en hymn om Italien, och slutligen hoppade Enea öfver landsvägsdiket in på fältet, skrek, vältrade sig omkring på marken och kysste densamma. Pescantini, som i hög grad besatt sina landsmäns böjelse för pathos och deklamation, fattade min hand, pekade på Enea och yttrade på sitt sköna, välljudande språk, att på samma sätt drogo nu många, många Italienare hem till mödrar, systrar, hustrur och barn, af hvilka de dock funno många i grafven eller spridde bland främmande. Han och hans följeslagare hörde i detta fall till de lyckliga undantagen: dem väntade slägt och vänner i godt behåll; men äfven der förhållandet var motsatt, vore det onda att tillräkna Gregorius d. XVI:de, det goda Pius d. IN:de — , Evviva Pio nono! ropade han, stampade i marken och slet sig i håret. Vagnen närmade sig, och vi intogo ånyo våra platser i densamma, såsom jag tror något nedstämde efter de starka sinnesrörelserna. Vi sutto en lång stund tysta och hade kanske tillochmed fallit i sömn, om ej plötsligt högröstade stämmor hade låtit sig förnimma kring vår vagn, som helt tvert stannade. Den första tanke, som for mig genom hufvudet, var naturligtvis: röfvare, italienska röfvare, penningar eller lifvet; faccia in terra! Orsaken till alltsammans var (hvilket jag dock först en stund efteråt fick veta) följande: I Civita-Vecchia hade Pescantini vidtalat en vetturin att föra oss till Rom. Vetturinens anspråk hade dock förekommit honom väl högt tilltagna, hvadan han vände sig till en annan. Förmedelst det stora tilloppet af passagerare hade han dock måst betala denne lika mycket, som den förstnämnde. I Polo hade vetturinerne varit i ordvexling med hvarandra. Den först vidtalade kunde icke smälta, att han blifvit förbigången; han ansåg det för en personlig förnärmelse. Midt på landsvägen hade han nu sprungit ned från sin vagn och börjat gräl med vår vetturin. Pescantini stack ut hufvudet, lyssnade ett ögonblick och hoppade derefter ut ur vagnen. Jag, som icke begrep ett ord I af alltsammans, hoppade emellertid lika skyndsamt ut genom den andra vagnsdörren och befann mig plötsligt mellan Pescantini och vetturinen, som hade dragit sin dolk och just stod i begrepp att låta honom smaka kallt stål. Vetturinen skuffade med sin venstra arm undan mig, men i samma ögonblick anlände Passetti, Enea m, fl. resande från de andra vagnarne. Det blef nu ett förfärligt larm: alla skreko om hvarandra; Pescantini tog mig afsides och yttrade, att han blygdes öfver, att en främmande skriftställare skulle se en Italienare draga dolken mot en Italienare på italiensk jord. Slutligen skrek den främmanI de vetturinen med en stämma, som öfverröstade alla de andres: -Jag är en Romagnol! Jag tål ingen förolämpning! Jag vill visa er, att jag har en dolk. Härtill svarade Passetti lika högröstadt: Är ni en Romagnol? Det är äfven jag! Jag är från Lugo. — Nu ilade Pescantini fram ; blodet strömmade honom till hjertat och vältaligheten kom honom på tungan: Ni är en Romagnol, och jag är en Romare. Ni är ung; men måhända har er far, eller er äldre bror stått sida om sida med mig, när vi Romare och Romagnoler reste oss mot Gregorii d. XVI:s tyranni. Och ni har likfullt dragit er dolk emot mig, som efter långa 15 års förlopp ånyo befinner mig i Romagna; mot mig, som den helige fadern Pius d. IX:de af nåd återkallat till mitt fädernesland!— Nu var vetturinen besegrad: han ka