Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1849, sida 1

110gsLTL KILCU UTEN 0 DVD Al Pius IX. 1847—1848 (af M. Goldschmidt.) Jag kom från Civita Vecchia. Efter att hafva passerat öfre Italien under en ovanligt stark vinter och uthärdat en svår storm på hafvet, befann jag mig ändtligen i Södern och rullade en vacker afton på vägen till Rom. Mitt ressillskap bestod af Italienarne Federigo Pescantini, Antonio Passetti och Beniamin Enea, hvilka alla tre, förmedelst delaktighet i 1831 års uppror emot Gregorius d. XVI:de, hade blifvit landsförvisade och nu, i kraft af den af Pius d. IX:de utfärdade amnesti för politiska förbrytelser, återsågo sitt fädernesland. Då jag nedskrifver dessa rader befinner sig, efter all sannolikhet, den förstnämnde af dessa män icke mera bland de lefvande. Sannolikt har han fallit i kampen mot Österrikarne; ty han tjenade som frivillig i Durandos korps, som sprängdes vid Viacenza. Han var en af dem, som jag mest af alla har fästat mig vid, och det skall blifva mig en slags tröst att framdeles få skrifva något om honom, försöka att skildra hans karakter och, om möjligt, komma äfven andra att älska, om ej hans person, åtminstone hans minne. Det är för öfrigt en egendomlig känsla, som måhända icke alla kunna sätta sig in uti, att tillbringa sitt lugna lif i ett aflägset fjerran och veta sig ega vänner i de blodiga strider, som ega rum här och der i Europa. Mången hand, som jag med hjertlig tillgifvenhet tryckt i min, är nu kall och stel; mången boning, under hvars tak jag för ett par år sedan emottogs med vänskap och gästfrihet, är nu jemnad med jorden, och mången man, för hvilken jag hoppades en lång, fredlig och glänsande vädjobana ligga öppen, har gäldat framåtskridandets id sin gärd med sitt lif. Bland andra vill jag här, vid sidan af Pescantini, nämna den unge schweitziske advokaten Emil Voigt, som stupade för en karteschkula vid Entlibuch. Endast Julius Fröbel, deputeraden från Frankfurt, i hvars oroliga svarta ögon jag trodde mig läsa spådomen om en våldsam död, har, liksom genom ett underverk, sluppit oskadd ur Vindisch-Grätz händer. Måtte framtiden visa, att jag misstagit mig om uttrycket i hans ögon! Tillgif mig, gunstbenägne läsare, denna digression! Jag återvänder nu till det, som jag vill förtälja om Italien. Vid nattens annalkande framkommo vi till Polo, der vi träffade en norrsk skald och prest samt hans hustru, hvilka blefvo vittnen till tilldragelserna under denna oförgätliga, lyckliga natt. Vi trädde in i det stora värdshuset, i hvars nedre sal en del män sutto omkring ett bord, hvilka vid vår ankomst reste sig upp och ropade: Eoviva Pio nono! Vi besvarade deras helsning med samma utrop, och de bjödo oss vin. I rummet nästintill, dit vi sedermera begåfvo oss, upprepades samma scen. För ett ögonblick förekom det en liksom om hela befolkningen hade rest sig och på långt afstånd från Rom passade på, att ingen, som ej älskade Pio nono, skulle nalkas den namnkunniga stad, der han herrskade öfver ett lyckliggjordt folk. Ofvanpå i den stora matsalen befann sig Pescantini redan i lifligt samtal med flera Italienare. Man politiserade. Gregorii d. XVI:s testamente, ett satiriskt skaldestycke, upplästes, och slutligen höll Pescantini ett glödande loftal öfver påfven, den ädle reformatorn, folkets milde fader, och då det föreföll honom som om vi Nordbor icke voro enthusiastiske nog, lät han tillaga en bål punsch.