Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1849, sida 1

Fyra månader bland guldsökarne i Öfra Californien. (Ur med. d:r J. Tyruhitt-Brooks resedagbok.) i (Forts. fr. N:o 46.) Fredagen den 23:dje Juni. Sistl. Tisdagseftermiddag var jag serdeles lycklig. Då jag uppgräft något jord, för att kasta i vaggan, hittade jag en metallklimp af en nöts storlek, hvilken jag genast igenkände för att vara guld. Den vägde 24 uns. Enligt våra lagar tillhör den mig, emedan den blef upptäckt, förrän den kommit i vaggan, och vägde öfver ett halft uns. När man följer Sacramentofloden uppåt, och äfven vid Bäfverfloden, lär man kunna finna många sådana klimpar; men hos oss i Lower-Mines äro de sällsynta. Bland nykomlingarne äro flera spanska kreoler från Californien. De fleste af dem hafva medtagit sina hustrur och indianska tjenstflickor. Den vackra spanska drägten upplifvar på ett behagligt sätt landskapet, Bland de ljuslagda Yankeerna, med sina hvita benkläder och stora halmhattar, och de halfnakne Indianerna ser man med nöje Californiern med den bronzfärgade hyn, det svarta, eldiga ögat, den korta, runda, praktfullt broderade tröjan, sammetsbenkläderna och sidenskärpet. Fruntimren äro vackra och koketta. Deras klädningar, som alltid äro för korta, att kunna dölja den oftast välbildade vaden, äro rikt broderade och prunka med bjärta färger. Det svarta håret faller i långa flätor nedåt nacken, och de pryda sig dessutom med öronringar, halsband och armband; med ett ord: deras drägt är mycket rik. De hafva ett egendomligt klädesplagg, som de kalla reboso och tyckes vara en ersättning för det gamla Spaniens mantilla. Damerna bära den på mångfaldigt olika sätt, det ena smakfullare än det andra. De kasta den öfver axlarne, svepa den om lifvet, eller begagna den såsom en slags slöja, allt med det oefterhärmliga behag, det förtjusande kotteri, hvarpå man öfverallt igenkänner de spanska fruntimren. Efter deras ankomst har man nästan hvarje afton dansat fandango i gräset utanför tälten. Det är en verklig njutning att, sedan man slutat dagens mödosamma arbete, vara en åskådare af dessa fandangos. Gitarrens och violinernas glada toner tillkännagifva dem på långt afstånd; den mest pittoreska samling man kan tänka sig