Lifs-frågan. Om representations-reformens närvarande tillstånd löper, som man vet, mycket tal i landet; och man kan icke neka, att Stockholms reformsällskap sedan medlet af förra sommaren spelat en roll, som på det hela icke varit egnad att stärka den liberala saken. I sjelfva verket förtjenade det att genom en opartisk belysning få utredt, huru det hängt tillsammans inom reformsällskapet i hufvudstaden; samt huruvida man bör sätta tro, eller icke, till alla besynnerliga rykten om hemliga machinationer till representations-förbättringens motverkande. Ett faktum är obestridligt och allmänt bekant: att detta sällskaps verksamhet under snart tre fjerdedels år varit så godt som ingen. Rörande orsaken härtill löpa tvenne mycket olika versioner. Det ena partiet påstår, att svenska folket i det hela och Stockholmarne i synnerhet med en sådan liknöjdhet betrakta representations-reformen, sedan hoppet om vinnande af en verkligt liberal och i grunden gagnelig förändring gått upp i rök genom regeringens till ständerna aflåtna gråa förslag, att man numera så till sägandes kastat yxen i sjön, ej efterfrågar att mötas i reformsällskaperna, och icke, när man någon gång der fåtaligt träffas, bryr sig om att med synnerligt lif och värma diskutera frågan. Det andra partiet åter påstår detta alldeles icke vara fallet, åtminstone ej till den grad, som synes; utan anser orsaken till den hos Stockholmska reformsällskapet inträffade lamhet ligga i dess bestyrelses sätt att hafva gått till väga. Då likväl inom denna bestyrelse flere af Sveriges utmärktaste politiske män, sådane som Richert, Bergfalk m. fl., befunnit sig, har man haft svårt att begripa, hvarföre de skulle vilja förinta verksamheten inom ett sällskap, till ledamöter i hvars styrelse de med så stort förtroende blifvit insatte. Utan att taga sin tillflygt till obehagliga misstankar, och för hvilka: man dessutom saknar all grundad anledning, kan man icke lösa gåtan, med mindre man går in på antagandet af ett tertium.