Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1849, sida 1

Bugeand och Changarnier. Rörande dessa begge män och deras ställning till republiken innehåller , National för d. 13:de dennes nedanstående märkliga och interessanta artikel. Vi anse oss, oberäknadt artikelns allmänna vigt och betydelse, hafva ännu: ett ytterligare skäl att återgifva densamma på svenska. Såsom läsaren sjelf torde finna, förete sig frapperande jemförelsepunkter, hvilka leda till den tankan, att den af de begge bussarne, som förnämligast utgör föremålet för , Nationals, teckning, nemligen marskalk Bugeaud, icke saknar sina motbilder inom vårt eget kära fädernesland. Artikeln lyder som följer: I nuvarande ögonblick har Frankrike tvenne arm6er. Den ena, 72,000 man stark, utsträcker sig från Dijon till Briangon; den är färdig att gå i fält vid första dertill gifvet tecken. Den andra, af ungefär samma styrka, behöfver blott några regementer kavalleri, och ett par batterier artilleri för att bringas i samma stridsfärdiga skick som den förra; den håller Paris jemte den närmaste trakten deromkring besatt. Den första kommenderas af Bugeaud, den andra af general Changarnier. Man skulle hafva ganska svårt för att bland samtlige marskalker och generaler i aktiv tjenst, ja tillochmed bland afskedade generaler, finna tvenne, som, genom sitt föregående och nuvarande handlingssätt, erbjuda republiken mindre garantier. Under Ludvig Philips adertonäriga regering var Bugeaud förkämpen för det parti, som hyllade våldet i det inre, den oförfärade försvararen af systemet: fred med utlandet för hvarje pris; och sedan sitt återuppträdande på den politiska skådebanan, har han funnit behag i att vid alla tillfällen visa huru föga sympathier, han hyser för det styrelsesätt Frankrike gifvit sig, för republiken, som tvenne gånger blifvit invigd genom den allmänna rösträtten. Changarnier, som förr var bekant som exalterad legitimist, men som någon tid försonade sig med republiken, af hvilken han begärde och väntade befälet öfver en arm6, har gått öfver till reaktionen, när hans förhoppningar blefvo svikne. På de tvenne sednaste månaderne har han ej längre gjort någon hemlighet af sina verkliga tänkesätt: f. d. hofmannen hos prov. regeringen, verkställande utskottet, general Cavaignac talar nu som en adelsman från Condes arms6. När ministeren Odilon-Barrot valde dessa begge män, för att ställa hvad man skulle kunna kalla vår armes bästa lifskrafter till deras disposition, köpte den således icke, såsom ordspråket säger, katten i säcken. Om den föredrog dem framför yngre generaler, så hade den, kan man tänka, dertill sina randiga skäl, hvilka vi aldrig kunde vara så enfaldiga att begära få veta, ty den skulle tiga; men det är en komedihemlighet, som hela verlden känner. Och om allmänhetens sunda vett ett ögonblick skulle kunnat låta vilseleda sig med hänseende till hennes syften, skulle dessa begge gubbar, dessa reaktionens sanna ,förfärliga barn, mycket snart hafva röjt sanningen genom sina förplumpningar i tal och handlingar. I sina samtal uti nationalförsamlingen, vi säga icke i sina förtroliga meddelanden, hade marskalk Bugeaud redan visat huru svårt han har för att styra sin tunga samt gifvit en ide om det partis anslag, hvilket han tjenar. I Bourges gick han ännu längre uti det otroliga tal, som han der höll till officerarne vid nationalgardet och armseen. Han tycktes näppeligen kunna göra ett steg till på den bana han beträdt. Men, uppmuntrad, utan tvifvel, genom ministerens tystnad och måhända dess bifall, har han nu nyligen i Lyon, i alparm6ens högqvarter, bevisat, att det icke finnes några gränser, som hans oförsigtighet och hans brinnande lust för borgarkrigets bedrifter icke kunna nå. Knappast några veckor hafva förflutit sedan 4anna höctvnnanlima lkbamennistar som Odilon-Bar