Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1849, sida 3

— Fröken Amelie! utropade han, ooh släppte sin käpp. Hänförd af sina känslor gick hon ett steg emot honom. — Pierre! Pierre! Gud skall förläta oss. Ty vi skola ej mera se hvarandra. Han närmade sig henne blek och darrande. — Hvad är det ni säger? Ack! hvad ni ser sorgsen ut! — Pierre! Jag skall gifta mig med herr de Parfondval. Det är min far, som vill det. Jag kan icke annat än lyda. Min önskan var att aldrig någonsin gifta mig. Ni vet hvarföre. Men nöden har ingen lag. Jag hade kommit hit, för att säga er farväl; men, jag trodde ej att jag skulle få se er. Lef väl då, Pierre .... men; ni säger mig ju ej ett ord? Pierre! Ni förskräcker mig! Pierre Marbault var förkrossad; han kunde knappt upplyfta sina ögon. — Låt oss tänka efter, Pierre! Är det väl jag, som skall trösta er? Är det ej jag, som är mest att beklaga af oss tvenne? Ni kan återkomma hit; men jag — aldrig. Pierre, Pierre! tala då till mig! Pierre Marbault betraktade Amelie med ett uttryck af smärta, ömsom öm och vild. — Amelie! Ni älskar mig! är det icke så?