Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1849, sida 3

äamelie vände likväl ofta sina steg till trädgården; icke derföre, att hon hoppades återse Pierre Marbault, utan för att der lefva i sina minnen, det förflutna. Denna morgon, då hon efter gårdagsqvällens tilldragelse uppstigit så tidigt, och utgått, för att begifva sig till trädgården, stadnade hon en stund vid porten, och inandades sorgsen häckarnes vällukt. — Det är förbi! sade hon, under en ström af tårar; i morgon, redan denna afton, sedan jag sett Grefve Parfondval, kan jag icke komma hit, utan att vara brottslig; ty jag går hit, likasom till ett kärleksmöte. Pierre Marbault har visserligen längesedan rest sin väg, men jag tycker mig återfinna honom här i trädgården. Jag hör hans röst tilltala mig från dessa träd; jag tillsluter ögonen, och ser honom dock på andra sidan syrenhäcken........ O! min Gud! hvad ser jag! Amelie hade varseblifvit en skymt af Pierre, på stranden af fiskdammen. Pierre å sin sida tviflade icke på att hon var der. Han hade föregående afton återkommit till sitt hem. I flere timmars tid hade han gått der, för att få tillfälle att se Amelies lilla fenster, och plocka några blommor i syrenhäcken. Amelie hade icke styrka att dölja sig för honom.