Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1849, sida 3

och rödblommig flicka från Bourbonnais, med illa tilltygadt hår och nakna armar, som nedhukad öfver spishallen, oupphörligt lade -på en liten brasa af risknippor, för att påskynda qvällsvarden. Chevalieren gick några steg emot sin dotter. Der hon satt, i hörnet vid spisen, kunde hon i icke se, att han inkommit. — Amelie, är det du? — Ah! sade hon, i det hon steg upp; jag glömde mig. God afton, min far! — Du satt och drömde, som jag kan se. Men, så är det! lyckan kommer medan man sofver. — Men, hur har jagten gått? Eder skjutväska är tom! — Ja; men, om du lade din hand på mitt hjerta — — — Uvad ni är upprörd, min far! — Ursule, tänd eld på lampan. — Bondflickan tog en brand och förde den till en jernlanpa, som var uppfästad på grytkroken. Småningom kunde man längst fram i den mörka salen urskilja mademoiselle Amelie de Bethisy, med sina blonda lockar, ljuslätt och smärt, som en jungfru af den gamle mästaren Stephan de Cologne. Den gamle kavaljeren kunde icke längre bevara sin hemlighet. . — Min kära Amelie! sade han. Låt oss gå in i din kammare! Jag har någonting att säga dig.