Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1849, sida 2

— likväl deras motståndare finna ett kraftigt motstånds-medel i den nimbus, som ännu omgifver deras parti, hvilket blott behöfver en ny Lord Bentinck, för att med visshet kunna förhindra reformpartiets vidare framsteg. Det är bekant, att man gjort markisen af Granby anbud och att de konservative ifrigt önska, att han måtte ställa sina talanger till deras partis förfogande, men det tyckes, som om han skulle tveka att ställa: sig i spetsen för ett parti, hvilket icke eger folkets förtroende. Men reformidserna hafva otvifvelaktigt slagit djupa rötter hos folket och den, som sökte ställa sig emot strömmen, skulle säkerligen icke blifva folkets man. Sjelfva ministeren tyckes vara öfvertygad om nödvändigheten af besparingar och villig att sjelf gripa till initiativet; men man får icke sätta fullt förtroende till de liberala tidningarnes påståenden, beträffande dess afsigter, utan anse, att dessa äro öfverdrifna och att någon förminskning i den stående hären icke kan ega rum, om icke den politiska himmeln fortfar att klarna. Men de nyaste underrättelserna från Frankrike tyckas icke vara egnade att föranleda en om ock aldrig så obetydlig afväpning. Timesvill veta, att stridigheterne med spanska kabinettet äro på god väg att blifva bilaggda. Sir Edmund Lyons har nu blifvit utnämnd till gesandt i Schweitz och herr Wyse erhållit Lyons post i Athen. Regeringen har förelagt parlamentet ett projekt till en förenkling af uppbördsväsendet, hvarigenom vinnes en årlig besparing af 70,000 L. Öfverhuset har, på andragande af ministern, markis Landsdowne, beslutat att nedsätta en spebiell komite för utrönandet af den nya irländska fattiglagens verkningar. Högsta befälet öfver hären i Ostindien efter den rapellerade lord Gough kommer, enligt all sannolikhet, att anförtros endera åt sir Charles Napier, Sinds namnkunnige eröfrare, eller åt dennes bror sir George Napier, som för några år sedan var guvernör å Cap. FRANKRIKE. Tisdagen den 13:de skulle Lanjunaiska förslaget, eller frågan om nationalförsamlingens upplösning och den nya lagstiftande församlingens sammankallande, för tredje gången företagas till behandling. Venstran är sinnad att då försöka en ny stormlöpning, i afsigt att störta kabinettet och förlänga tiden för den nuvarande konstituerande församlingens sammanvaro. Motståndarne af Lanjunaiska förslaget hafva gjort flera försök att föröka antalet af de lagar, som skola voteras af nationalförsamlingen före dess upplösning. Alla dessa försök hafva misslyckats, undantagandes ett enda, hvars konseqvenser dock äro af en sådan vigt, att oppositionens seger i detta fall uppväger alla de andra nederlagen. Nationalförsamlingen har nemligen med 445 röster emot: 373 antagit ett amendement, som föreslår att tillägga budgeten till de lagar, församlingen skall stifta innan den åtskiljes. I mötet thorsdagen den 8:de dennes led framåtskridandets sak tvenne svåra nederlag. Först och främst förkastades, med 47 rösters majoritet, Lamoricidres förslag till reformer i landtförsvarets organisation, genom hvilka så betydliga besparingar i utgifterna skulle kunnat ernås. För det andra drabbades af samma öde en mo— tion, som afsåg införandet af förbättringar i folkundervisningen. Begge förslagen, som voro framställda i form af amendementer till regeringens propositioner, hade ministrarne emot sig. Detta förhållande är ganska betecknande, ty de begge frågorna, besparing i statsutgifterna och folkets uppfostran, innebära ju hela politiken. Medborgaren Lucien Murat, son af Napoleons svåger Joachim Murat, gör anspråk på egendomar, hvilka hans far sålt till kejsaren för en årlig ränta af 3 mill. francs, som alltsedan 1815 varit obetald, samt har vändt sig till nationalförsamlingen med anhållan att en kommission måtte nedsättas för afgörandet af denna sak. National ådagalägger oförskämdheten af dessa anspråk, hvilken blir så mycket mera påfallande, då det upplyses, att den omnämnda räntan var anvisad å gods belägna i konungariket Neapel, hvilka konung Ferdinand, då han 1815 åter uppsteg på Neapels thron, bemäktigade sig, utan att sedermera betala räntan. Familjen Murats förlust är således en följd af Joachims störtande från, Neapels thron, hvilket åter var en följd af Napoleons fall, hvartill Joachim Murat äfven för sin del bidragit genom sitt trolösa anfall emot Ne iii. Han —! — I 2 PD . (