Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1849, sida 1

ker er hand, kan jag med glädje ropa, såsom matrosen: land! land! — Land! land! ropade Maurice; utan att vilja taga för mycket på allvar af Hvad hans komediantska sade. Se! denna långa, obehindrade utsigt, som här öppnar sig för oss, tillkännagifver, att vi äro vid slutet af skogen. — Ack! huru vacker solen är i sin nedgång, der hon synes tvert igenom dessa nyligen uppskjutna, späda qvistar! Detta. är första gången som jag förstår hvad det vill säga, att se solen gå ned. — Men, låt oss se till, min bästa Beatrix, att vi icke falla in i ekloger eller herdelifvets poesi. De kommo ut på ett öppet fält i en liten ödslig dal. Jägaren infann sig, för att säga dem, att han nyss åf en skogvaktare fått veta, att de inom mindre än en timmas tid kunde ankomma till Luzarches. — Men, sade Beatrix, som ända dittills fortsatt sitt gående, utan att beklaga sig, jag har icke styrka att gå längre; och natten är för öfrigt för handen. — Kanske madame har mera lust att begära qvarter på närmaste slott? Maurice upptäckte från en hög af fällda kastanjeträd, ett spetsigt tak till en större byggnad,. äfvensom flyglar af tegel med hörnstenar af huggen sten, allt i sextonde seklets smak.