den lycka, som aldrig öfvergifvit mig vid ledsamma tillfällen. Man har mer än en gång duellerat inför mina vackra ögon, men hitintills har icke en droppa blod runnit dervid. — Ja, om lyckans gudinna händelsevis förvillat sig hit ned på jorden, så har den utan tvifvel antagit er skepnad. Jag är i botten fatalist. I ert sällskap fruktar jag ingenting, icke en gång edra kapriser. — Tycker ni icke som jag, att vägen blir allt dystrare? Efter allt hvad jag kan förstå, skena ju hästarne. — Farväl min vackra hufvudbonad! Ser ni, huru grenarne tilltyga mina spetsar! Maurice steg häftigt upp och röt till jägaren: — Skurk! säg straxt, hvart detta bir af, eller kastar jag dig genast hufvudstupa ned bland törnbuskarne. I Jägaren svarade med en orolig min, att han ej visste det sjelf. — Emedlertid, sade Beatrix, så vi ej glömma, att jag denna afton måste spela i den nya pjesen. — Efter att hafva tillryggalagt stigar, på hvilka tillochmed skogvaktare och jägare skulle hafva haft svårt att bana sig fram, stadnade hästarne helt hastigt vid en öppen plats i ekskogen. — Ändtligen, sade Beatrix, få vi då andas något friare,