vår resa. Jag skall alltid ihågkomma den, såsom en af de skönaste sidor i min lefnadsbok. — Nå, men vär resa, som vi här göra midt igenom denna ensliga skog, skall ni väl glömma bort den? — Visst icke! Maurice, som tagit Beatrix hand, lyftade den med passion till sina läppar. — Tycker ni icke, min bästa Maurice, att vi aldrig komma fram? — Ni menar vil, att man ej kommer rigtigt fram till sitt mål, förr än man anländer till kyrkogården ? — Jag råder er fortfara att agera filosof. Hvem vet, hvad som väntar oss vid resans mål! — Jag är beredd på allt. — Jag känner Prinsen. Jag tror att han, väpnad från topp till tå, väntar er, för att eröfra sin plats. — Ja, med sin rika uppfinningsförmåga har han bort finna denna utveckling. Ilan vill tvinga er att åse, huru vi korsa värjorna eller gifva eld på hvarandra. Maurice fortfor med eftertryck: — Han vill vederqvicka sig af edra tårar och njuta af er blekhet. — Då känner han mig icke! Gråter jag, bleknar jag? Hända hvad som hända vill, jag skall icke ens blinka. För öfrigt räknar jag på