Knappt hade hon uttalat dessa ord, förr än de blefvo varse den unge Prinsen af Waldesthal, som till häst närmade sig henne, med ett skarpt leende på sina läppar. i — Nå väl, hvad säger ni om promenaden, Madame? Det fägnar mig allt för mycket att trätfa er. Är det icke ett underverk, att jagten fört mig tillsammans med er? Maurice ville stiga ned ur kaleschen. — Ett ögonblick, om ni behagar, sade Prinsen till honom. — Det behagar mig icke att vänta; svarade Maurice. Låt höra, hvad ni har att andraga, utan att förlora ett ögonblick. Ni vet, utan tvifvel, att madame måste spela på komedien i afton? — Jag vet, att madame icke kommer att spela i någon komedi denna qväll, åtminstone icke på theatern. — Jag är nyfiken att få veta hvarföre? sade Beatrix småleende. — Skälet dertill är ganska simpelt; svarade Prinsen. Jag har väl gifvit er denna kalesch, madame; men ni måste märka väl, att jag hvarken gifvit er mina hästar eller mitt folk. Se nu, hvad som följer ..... Kuskarne hade emellertid skyndsamt frånspännt hästarne, utan att Maurice och Beatrix blifvit varse det, På ett af Prinsen gifvit tecken, satte