Kommunism är ett ord, som i våra dagar gör ett ofantligt väsen af sig och hotar att med rötterna uppryeka det gamla samhället. Det torde derföre ej vara ur vägen att närmare belysa dess sanna halt, för att, om möjligt, undvika dess missbruk och de deraf uppkommande svåra följderna; ty endast missbruket, missförständet deraf är det, som ger saken det fruktansvärda utseendet af hela samhällskroppens upplösning, hvilket eger rum i de länder, der idåen gjort sig mest gällande, denna idee, som eljest, lik hvarje Guds gåfva, intellektuel eller materiel, likt allt som försynen låter ske i verlden, i sig sjelf icke allenast ej är förkastlig, utan t. o. m. god och rigtig, blott den rätt användes; ty då tjenar den, som allt annat, till det bästa. Det kan här dock ej vara meningen att uttömma ämnet, dertill ega vi hvarken förmåga eller tid; vi vilja blott i korthet antyda hufvudpunkterna deraf, så vidt vi, under stridens tummel, förmått att uppfatta dem. Sjelfva namnet kommemisms kommer från det latinska ordet commune, som kanske bäst kan återgifvas med gemensamhet, och tankan att hafva allting gemensamt, är ju, särdeles för kristna, ganska vacker; dess origtiga tillämpning deremot är högst farlig och kan medföra de menligaste följder. De första kristna hade, som vi veta, verkligen allt gemensamt, och så bör det äfven vara kristna emellan; ty kärleken är kristendomens kärna och der den råder, der bör också allt vara gemensamt. Det är också på denna sanning kommunisterna stödja alla sina osanningar, hvarföre de också, vid första blicken, tyckas vara svåra att vederlägga, ehuru man känner deras haltlöshet; ty om det också i kristendomens början lät sig göra att, i de små församlingarna, hafva allt gemensamt i ordets egentliga bemärkelse, så är det ju naturligtvis omöjligt i de stora samhällen, kristenheten nu bildar. Hvem skulle hafva uppsigt öfver den stora gemensamma egendomen, huru skulle ordning kunna hållas deruti och huru skulle den kunna rättvist fördelas, utan att undandraga fliten sin förtjenta lön och lägga hyende under lättjan? Dertill fordrades sannerligen en Kristus, och han kommer ej mer till jorden. Och om det också här och der skulle lyckas, att i mindre kretsar, som kommunisterna kalla salanger, införa hela den första kristenhetens gemensamhet, så blefve den ju ändå ej fullständig; ty hvarje falang utgjorde ju då ett enskildt för sig, som ej hade mer att göra med de andra fadangerna, än hvarje enskild menniska med sina