jer, hvars grace och utmärkta hållning föllo alla i ögonen. Han helsade åt flere håll, som en man, hvilken uppträdt i sin familj, der man samlat sig sig till att gifva honom en fest. Han sprängde rakt fram till Beatrix kalesch. När han fick se den person, som satt midt emot damen, samt dennes figur, öppen och glad som en vårdag, antog han genast en dyster min. Han helsade emellertid Beatrix, med sin vanliga bevågenhet. — Åh, god dag, Prins. Akta er för att skrämma mina hästar. Ni vet, huru skygga de Aro. Ä Prinsen hade slungat mot Maurice en blick, lik en åskvigge. Beatrix räckte honom artigt handen. — Min käre Prins! Jag har väntat på er. — Åh! sade han med en bitterhet, som han förgäfves bjöd till att dölja; har ni väntat på mig? — Ja, alltför länge. Men, ni vet, att jag ej är van vid att vänta. Mitt hjerta har dock måst bevilja er några minuters nåd. — Åh! verkligen? Ni är alltför god. Jag tackar er. Beatrix började åter skämta med Maurice. Prinsen förargad, gaf sin häst sporrarne, medan han helsade damerna på balkongen, a — BSer ni der, min kära Maurice; sade Bea