en större än Rhen och fyra större än PO. Betänker man nu, hvilken höjd och hvilken grad af mensklig civilisation, som uti flydda och närvarande tider desse förutnämnde namngifne sloders dalar beteckna, så svindlar det för menniskotan-— ken, om den försöker att för sig kunna bestämma, hvarthän ett så civiliseradt folk, som det anglo-amerikanska, kan föra kulturen, då det, liksom på nordöstra sidan om Alleghany-åsen, en gång blifvit i massor utbredt öfver dessa fruktbara och odlade landsträckor, som vattnas af en hufvudflod, hvilken har sådana bifloder, som de nu angifne; och man inser då det rättmätiga uti den uttrycksfulla benämning, som Indianerna i sin djupsinnighet gifvit Missisippi. Den nuvarande ödemarken vester om Missisippi, hvad kan, hvad bör och hvad måste den ej blifva, om den, genom den föreslagne jernvägen, kommer att tvärs öfver, i hela sin bredd, blifva genomskuren uti nästan 2:ne lika stora delar? Med kommunikations-liniens framskridande vester ut, följer den från de östra staterna jemt åt vestern tillströmmande emigrant-massan, och der finnes också mer än tillräckligt utrymme för de fyra hundratusen Europeiska emigranter, som hitintills hvarje år landat på Förenta Staternas gästvänliga stränder, ja för de millioner, som måhända framdeles komma att för nya hemvist lemna den gamla verlden, med dess sorger och fröjder, dess sociala betryck, dess föråldrade och sönderfallande institutioner, bakom sig. Och med denna svärm, som från de östra staterna ställer sin kosa åt vestern, följer den, genom den luttrande nordamerikanska samfundsteoriens skärseld, renade Europeiska civilisationen in uti ödemarkerna. Framåt ljuder det då öfverallt, och i alla rigtningar i denna af nutiden på sätt och vis nyupptäckta verldsdel; men detta framåt, det är ej mera den väl banade landsvägens framåt, det är — jernvägens. Frågar någon om ett par decennier, hvad det var, som så i en hast befolkade desse öde trakter, de vilda djurens och den undanflydde och förträngde röde mannens gamla säten, med milliontals arbetssamme, kunnige, frihetsälskande och välmående innevånare; som framskaffade dessa stora rika städer, böljande åkerfält och talrika byar, kanaler och jernvägar; som åstadkom all denna rörelse, allt detta hvimmel? så blir svaret — törsten efter Californiens guld. Ty endast denna outsläckliga törst efter guldet är det, hvilken nu har framkallat förslaget om jernvägen. Utan denna törst, och utan upptäckten af Californiens guldrikedom, hade sannolikt ingen ännu på lång— !I!Qv 6 60