På begäran intages följande vackra och, såsom dligen synes, af en ädel afsigt dikterade bönerift. En tafla ur Lifvet. O du lycklige, hvars glada öga endast märker dagrarne i lifvet, skåda här en af de många skuggor, hvilka falla; tryckande och hemska, i den armes obemärkta boning, på den sjukes hårda plågoläger! Sänk då blicken: ser du kojan der? Med sitt halmoch torfbetäckta tak höjer den sig knappast öfver jorden, och dess väggar, lutande och murkna, ckas färdiga att störta samman, när på starka vingar guden Bore susande far öfver berg och dal. Och du frågar visst med häpen undran: finnes det ock menniskor derinne? Detta näste, är det väl ett hemvist för ett väsende, som liknar mig?Ja, du stolte, vet derinne dväljas fyra varelser, dem Gud har skapat utaf jordens stoft, så väl som dig, och begåfvat med förnuft och vilja. Barn J ären utaf samma Fader och när jordens skiljemurar falla, när kring rymden domsbasuner skalla, skolen J inför Hans anlet stå, för att lönen för Er vandel få. Gå en stund från dina höga salar, från ditt ljusa hem, från dina nöjen, kasta in en blick i nödens tjäll, läs en sida utur smärtans bok, och se lidandet i verkligheten. Men var ödmjuk nu, du lyckans barn! Böj ditt hufvud: fattigdomen kräfver äfven vördnad, äfven ödmjukhet. I Nu du inne är, men akta dig, att ditt hufvud ej mot taket stötes, att din fot ej fastnar i de remnor, tidens tand gjort i det murkna golfvet. Men hvarföre ryggar du tillbaka? Ha, du mötes af en atmosfer, qvaf och tryckande som Samums vind uppå Saharas förbrända slätter. Men se dessa varelser härinne; det är deras lifsluft nu du andas. Fatta mod och låna mig din hand, jag vill leda dig: du är ej ännu invid målet för din vandring hit; men ej många steg dertill behöfvas. Ser du nu gestalten uti sängen? Vet, det är en qvinna, är en mor, som i sju så långa, bittra år,