Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 3

— ———— Det här förvånar mig alltför mycket! sade han 1 det han betraktade damen. Jägaren hade emellertid nedstigit, för att nedfälla fotsteget; men den storvexte lymmeln, distraherad af det skådespel, som han fått att betrakta på balkongen, lät Maurice komma sig i förväg. Denne nedhoppade från sin hist, stod inom tvenne sekunder på marken, och lemnade sin gångare åt sin jockey. — Är det så, att du vill nedstiga? frågade han familjert den nyligen ankomna. Straxt derpå ändrade han ton och sade: Aldra ödmjukaste och hörsammaste tjenare! Hvarmed kan jag vara er till tjenst min aldranådigaste bland de nådiga? . Må så vara! sade hon, i det hon räckte honom sin hand. Nå, jag är rätt glad öfver att träfta dig, min kära Maurice. — Ni är visst icke mer treflig ni, än de andra, min herr grefve, men — Ä — Men; inföll Maurice; men, ers höghet har godheten att finna mig något mindre tråkig. — Hvad fan har du att göra här? — Intet, tillochmed mindre än intet. Ändrande sig, fortfor hon med emfas: — Jag kommer för att beundra dessa gamla lättjefalla ekar, som ännu icke tagit sig för att frambringa ett enda grönt löf. (Forts.) — SFDD TEES