Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 2

tillika använda mythologien; ja, mythologien framträder verkligen först såsom sådan i sitt förhållande till hjeltesagan, med hvilken den stär i ett innerligt samband, så att begge tillhopa utgöra ett helt. Det är gudarnes strider, som af deras ättlingar, de gamle hjeltarne, på jorden utkämpas, och hos gudarne samlas ännu hjeltarne efter döden, för att gemensamt med dem bestå den sista afgörande striden. En sådan blick öfver den nordiska fornåldern, såsom ett helt, utom det, att den bäst fattar delarnes förhållande till hvarandra och af det bestämda förklarar sig det obestämda (t. ex. genom hjeltesagans klara karakteristik lär sig att se och uttrycka en bestämd karakter äfven inom mythologiens dunklare område) medför jemväl den fördel, att den tvingar konstnären att beräkna sin förmåga och hushålla med densamma. Ty den nordiska hjeltesagan är redan i sig sjelf så kolossal, att den lockar till öfverdrift i framställningen. Då nu gudasagan rör sig i ännu större förhållanden, skulle man lätteligen här se sig bragt till en öfverdrift af öfverdriften, om ej just derigenom, att hjelteoch guda-sagan, det heroiska och det mythiska, gemensamt af konsten omfattas, konstnären nödgades väga begge mot hvarandra, derefter begränsa sig sjelf och sitt ämne, samt således söka storheten i mått, ej i omått: ). Men om än något eller allt af hvad hitintills, rörande vårt föresatta ämne, utgjort föremålet för våra betraktelser skulle försvinna, och om vi än i mycket deraf skulle hafva irrat oss, så återstår dock språket såsom den vigtigaste öfverlefva från forntiden med betydelse för den tid, i hvilken vi lefva. Må de andra konsterna vara än så förträffliga, så äro de dock ett slags lyxartiklar, ehuru af den ädlaste art, medel till att smycka kyrkan, eller konungaborgen, eller den rikes palats; men ordets vidunderliga makt genomtränger och beherrskar allt, från slottet till kojan. Det är igenom ordet, vare sig i mundtlig eller skriftlig form, som vi meddela oss åt hvarandra; det är ordet, som är våra tankars, våra känslors, våra ideers härold och budbärare. Det är ordet, som vi hafva att tacka för alla våra kunskaper, för nästan allt vårt vetande, för den upphöjda ståndpunkt, som vi intaga i de skapade varelsernas stora kedja, hvars sista länk är I fästad vid den Eviges thron. Det förutan egde vi ingen forntid, knappast någon annan nutid, än djuren. Af alla de härliga skänker, med hvilka Allfadren begåfvade dem, som han skapade till sin afbild, är språket, förmågan att genom ord meddela sig åt hvarandra, en af de yppersta och mest ovärderliga. Detta ämne är för rikt att låta sig framställa inom det trånga utrymme, som för dagen står oss till buds. Vi se oss fördenskull nödsakade att uppskjuta våra betraktelser deröfver till en annan gång, öfvertygade om att icke sjelfva ämnet kan trötta läsaren. Huruvida deremot vi i någon mån kunna lyckas att behandla och framställa det så, som vi af hjerta och själ skulle önska, det blir en annan fråga, hvars besvarande vi måste öfverlemna åt framtiden. — — ) Geijer, Iduna, 7:nde häftet, pag. 127 och följande. FH