Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 1

— — FF FP 2 la. Seder och bruk, i den bemärkelse, som fornstiden egde dem, finnas fördenskull icke eller till, utan blott ceremonier. Alla göra ett och samma; men de göra sig helt olika föreställningar derom. Alla deltaga deri, emedan det nu en gång för alla blifvit så bestämdt och emedan deras afsöndring skulle väcka uppseende; men deras hjertan och sinnen hafva föga eller ingen del deruti. I forntiden deremot bekände hvar och en helt öppet sin tro, tillochmed om den förnekade allt, utom honom sjelf; nu bekänna alla den dem ålagda tron, och följden deraf blir: tro utan gerningar, Ijumhet, liknöjdhet, eller hyckleri. Ett af de band, som fordom förenade våra förfäder, d. v. s. folket, nemligen deras fester, lekar, deras från den inre känslan och behofvet härflytande förlustelser, har den nyare tiden nästan helt och hållet tillintetgjort, utan att derföre sätta något annat, redbart och nationelt, i stället. Sinnligheten har man deremot mycket väl förstått att kittla och reta, det medgifves. Fantasien, känslan och mannamodet, som uppenbarade: sig i forntidens lekar, fester, gillen och sammankomster de — äro försvunna ur folklifvet. Blott i böeker och möjligtvis inom en eller annan familj i våra skogsoch bergsbygder lefva de numera. Från det allmänna lifvet äro de, såsom nyss nämndes, förvisade, och skulle de någon enstaka gång våga träda fram, för att ånyo under en eller annan form söka göra sig gällande, så stå genast jlagens väktare,, vordningens upprätthållare, till hands för att med kungliga bref och förordningar jaga dem tillbaka i deras förra dunkel . . . .. Hvar skola vi väl i våra dagar finna något, som kan jemföras med verkningarne af det lefvande ordet i forntiden, när den af alla erfarne mest erfarne gråhårsmannen i hela hirdens närvaro från sitt säte vid konungastolen meddelade sina råd, eller när lagmannen. i allt folkets närvaro tolkade lagen på thingen, eller när den i kampen deltagande skalden uppstämde sina sånger, som sedan genom århundraden lefde på folkets läppar? (Det bevingade ordet är hos oss länkbudet i långa, ofta innehållslösa föredrag, i tjocka akter, i kärfva rapporter.) Hvar finna vi något, som kan förliknas vid de forntidens gillen, der brage-bägaren gjorde sin rund kring bordet, der minnets bägare tömdes vid arfölet; der löften gjordes och vänskapsförbindelser ingingos, som varade för lifstiden ? (Samlas nutidens barn här i Norden till gilles, så sker det hufvudsakligast för att äta och dricka; för att proponera skålar och hålla tal, som proponenten och talaren skulle rodna för, om han dagen derpå såge dem ordagrannt återgifna i en tidning). Hvar finna vi i nutiden något, som kan jemföras med den högtidliga handling, när våra förfäder ingingo fostbrödralag med hvarandra, när de svuro hvarandra vänskap i lif och död och höllo denna sin ed obrottslig? (Träffa vi öfverenskommelser med hvarandra, så röra de för det mesta egendom eller penningar, och tillsvärja vi hvarandra vänskap i lif och död, så hålla vi vår ed — nätt och jemt tills den af en eller annan anledning brytes). Hvar finna vi något, som kan jemföras med forntidens församlingar på thingsplatserna, under Guds fria himmel, öppna och tillgängliga för alla; der de enskilta interessena sammansmälte med dem, som rörde hela landets väl; der slägterna afslutade sina åktenskapsförbindelser; der köpmännen samlades för att afyttra sina varor, statsmännen till rådplägning, och alla, män och qvinnor, till gemensamma lekar, gemensamma berättelser, gemensamma gillen? (När vi nu församlas, så har hvarje församling sitt särskilta syftemål; ingen enda af dem förenar sig i ett allmänt interesse, omfattar på en gång alla, väcker på en gång det medvetande och den öfvertygelse, att, hvad än de nu knyta äktenskapsförbindelser, eller köpslå, eller rådpläga med hvarandra, de äro medlemmar af ett och samma folk) 1 forntiden egde folket vid hvarje sammankomst, myndighet och makt, att sjelf dämpa hvarje oordning, som störande inverkade på det hela, församlingen var sin egen polismyndighet; nu vet man, för att förebygga missbruket; icke något bättra medal sn U hömma henlbat pa