Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1849, sida 1

— — 2 DODNURIUMUM— ll OLURK — —C—— till och beroende af hvarandra. Allt detta var herrskande på ungefär enahanda sätt samtidigt öfver hela Norden, och för att känna och rätt förstå det ena landets sedliga författning och förhållanden måste man nödvändigt fly till det andras. Afvikelser härifrån finnas naturligtvis, när denna enhet framträder i specialiteter; de medel, man använde, voro ofta olikartade, men icke sjelfva saken, Olikheten i landens fysiska beskaffenhet upphäfde icke enheten och öfverensstämmelsen i deras innebyggares plägseder och sedvänjor. I denna de nordiska sedernas enhet uppenbarar sig äfven, oaktadt tidens alla villsarelser, både milda och starka tankar. Låtom oss derföre icke afskräckas från betraktandet af vår forntid! Låtom oss icke tro, att den för oss är utan betydelse, ehuru vi veta, att våra förfäder voro vilde hedningar; att deras gudars altaren besudlades tillochmed med menniskoblod, och att trälars ryggar blefvo sönderbråkade på Thors sten; att deras land var kallt och föga odladt och deras himmel mulen, ja att nöden understundom var så stor, att de måste sätta ut sina barn; ehuru vi vete, att de gjorde menniskor till trälar, att jemnlikhet och frihet voro begrepp, som de icke kände; att en verklig folkfrihet ingalunda, såsom ätskilliga tro, hade utvecklat sig i det gamla Norden; ehuru vi vete, att nordbon, som för att vinna ära och byte flackade omkring på hafvet och hemsökte fjerran kuster, var en grym hedning, som fann glädje i att ödelägga och plundra, som icke till Södern medförde någon kultur eller bildning, men omedvetet derifrån hemtade den, som han var i stånd att emottaga. Men om ock Odin var sträng och Thor grym; så herrskade äfven Frej öfver ljusalferne; om ock jordens blodiga kamp blef fortsatt i Valhall, så förenades dock himmelen och jorden med en klart skinande bro; om ock den rå styrkan fällde utslaget i striden, så förhärligades den äfven af en fostbroderlig trofasthet, som hade sitt säte i hjertat. Voro än sederna vilda och rå, räknades det för heder att anfalla en främmande viking, hvarhelst man träffade honom; så var det äfven rätta kännemärket på en sjöhjelte, att han lät krämaren i fred fara sin väg fram och beskyddade honom och hans följeslagare. Satte man än sin ära i att öfvervinna hvarje ovän, som kunde bära vapen, hörde än dråp till ordningen för dagen och ansågs det icke för orätt, att i ärlig strid nedlägga en like; så höll man dock den för en niding, som öfverföll en oförberedd eller sofvande siende; så prisade man dock den lycklig, som på hafvet anträffade ett vrak och kunde rädda de skeppsbrutne; så gällde dock den för en hederlig man, som från blodhämnden skonade den dödsfiende, som han en gång emottagit i sin boning och med hvilken han delat. sitt bröd. Var än känslan för det passande icke så utbildad, så förfinad, som nu för tiden, så föredrog dock mången stolt bonde att hellre vara den förste bland sina likar, än en med namnbot hedrad tjenare vid konungens hird. Var än qvinnan den starkares säkra byte, så var hon ock ett föremål för den största uppmärksamhet och högaktning. 0skuld, blygsamhet, kyskhet, korteligen: alla det husliga lifvets stilla dygder, sväfvade omkring de boningar, som annars ofta voro färgade med blod; de stålsatte kraften, hämmade mången gång våldsgerningen, förmildrade det hårda sinnelaget och gjöto hugnad och tröst i de lidandes blödande hjertan. Det finnes i den nyare tiden näppeligen någon sådan sedernas enhet, ty hvad som nu uppenbarar sig såsom sådan, är blott ett yttre sken, Der finnes på sin höjd enhet i form: i dess inre väsen herrskar splittring och förvirring, ty det, hvarifrån den nyare tidens seder och ; bruk utgå, är icke trons enhet; i allmänhet äro de tillochmed blott en från främmande land införd mod. Tron sjelf är, om man så vill, likformig i afseende på dess yttre; men i sitt inre, i verkligheten är den splittrad, emedan den hvarken hos lägre eller högre är till i sin fullkomliga enhet. Det finnes visserligen fragmenter af densamma et: A A sr NR RR li n. ARR RR