Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1849, sida 3

— — — — — — Insändt. Till Menniskovännen. Då man finner en menniska i ett hjelplöst, ja — förtvifladt tillstånd, och inser, att hon hjelp behöfver; ehuru den olycklige icke förmår, att med det minsta tecken anropa oss derom; hvilken skulle väl vara så hård, att han icke skyndade till hennes hjelp? I denna svåra belägenhet befinner sig hvarje Skendöd, och — det må man besinna — att vi alla, utan undantag, blifva Skendode, ty en längre eller kortare tid passerar alltid mellan den skenbara och den verkliga döden. Den store Naturforskaren Buffon säger derföre: Lifvet börjar mycket förr att slockna, än det verkligen utglimmat. Gradvis börja vi att lefva, och idö i äfven så omärkliga gradationer, som vi börrjat lefva. Hvem känner icke huru liknöjdt — ja ofla — vettlöst våra för aflidna ansedde medmenniskor i alla tider blifvit och blifva än i dag behandlade? Det är hög tid, att en gräns sättes för dessa rysligheter, hvarför vår lag, — ty värr! intet straff utsätter. Allmänheten bör upplysas om, uppmanas till, ja — åläggas — ett menskligare och förnuftigare behandlingssätt af de nyligen aflidne, intill dess det enda säkra dödstecknet — förruttnelsen — börjat. Detta torde säkert kunna sättas iverkställighet genom föreningar eller Sällskaper för Skendödas räddning, hvilka med drift och omtanka vidtoge nödiga åtgärder för det heliga ändamålets vinnande. Af sådan anledning är det, som man önskar att i alla församlingar inom riket Sällskaper för Skendödas räddning snart måtte komma till stånd; hvilkas heliga bestämmelse skulle blifva, ej blott, att göra Skendödas begrafning omöjlig utan äfven, att befrämja Skendödas dterupplifvande. Ingen af oss är fullkomligt säker, att — efter hittils varande bruk — icke blifva under den oss alla förestående Skendöds-perioden mer eller mindre misshandlade, ja — till och med lefvande hegrafne. Man bör härvid betänka: att, om Cholera-farsoten, som nu härjar i grannriket, skulle äfven hemsöka oss; af hvilken stor vigt och välsignelse skulle icke då de nu föreslagne sällskaperne blifva. Det är isynnerhet och i första rummet till herrar läkare man vänder sig, med önskan och hopp att de, efter gemensamma öfverläggningar, måtte snart meddela allmänheten sina råd och förslag till de ändamålsenligaste och angelägnaste åtgärderna för det menniskovänliga företaget — Sedan tviflar man icke på, att månge upplyste och rättsinnige Medborgare och Medborgarinnor skola skynda att förena sig om utförandet af godkände förslager — äfven om det gäller någon uppoffring. Ett märkvärdigt tidens tecken är det: att en sak allmänneligen anses vara för oss alla, ja — för hela menskligheten högst vigtig, ömmande och angelägen, men att ingen handling deraf följer. Mätte pressen framkalla en sådan och söka förmå vederbörande auktoriteter och presterskap till verksamhet i detta heliga värfil!