Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1849, sida 1

ringaste medlemmar skymta här och der morgonrodnaden af en bättre dag — hafva fått en slags aning om, att de här i lifvet hafva en högre bestämmelse, är blott den att vara till. Den Sstora och vigtiga grundsatsen, att hvarje menskligt väsen bör erhålla medel till upplysning och bildning, till framsteg i kunskaper och dygder, till välgång i detta och lycksalighet i ett kommande lif, vindicerar allt mera sin plats såsom den högsta sociala sanning. Att verlden skapades för alla och icke blott för några få; att samfunfundet bör draga försorg om alla sina medlemmar; att ingen mensklig varelse, utan sitt eget förvållande, bör duka under för olyckor och nöd; att en regerings hufvudsyftemål bör vara att hålla sin sköld öfver allas rättigheter — se der satser, hvilka så småningom skola varda axiomer och såsom sådana erhålla fullt gällande kraft, i samma mån som folkens medvetande om sitt eget och sina medlemmars värde såsom menniskor hinner vakna och utbilda sig. Äfven hit till Norden, till ultima Thule, såsom de gamle romerske skriftställarne kallade Skandinavien, skola verkningarne af de i det öfriga Europa pågående rörelserna sträcka sig, ehuru; såsom vi hoppas, under lugnare, mera lagenliga former. Förtrycket har under de sednare tiderna icke på långt när varit så starkt här, som i andra länder, och ju mindre motståndskraften är, desto lindrigare måste naturligtvis utbrottet en gång blifva. Elementer till ett sådant förefinnas dock uti icke obetydlig mängd; synnerligast hafva de under och efter den sistförflutna riksdagen hopat sig, dels inom bondeståndet, förmedelst skatteförenklingsfrågans snöpliga affärdande i adelsoch presteståndet, dels bland de orepresenterade klasserna, förmedelst det tidsvidriga, baralyserande representationsförslag, som regeringen för Ständerne framlagt. Må regeringen och de privilegierade stånden icke spänna bågen för högt! Den kan lätt brista, och med den deras egen lycka och anseende. Då i slaget vid Svolder bågen brast i Einar Tambarskelfvers hand, frågade Olof Tryggvason; Hvad var det, som brast så högt?, ,Norrige ur dina händer, Konungy, svarade Einar. Konungen mente, att dermed hade det väl ingen fara; men utgången visade, att Einars olycksbringande aning slog in. Väl är det sannt, att Einars båge träffades af en pil, som klöf den i tvenne delar; men opinionen är fullt at så skicklig bågskytt som Finn, och att den har illräckligt pilar i sitt förråd, derom kan man vaa fullt förvissad. Vi hafva sett hvad de förmått iträtta i Södern. De äro icke slöare här i Norlen, om de eh gång i samma ändamäl komma utt begagnas.