Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1849, sida 1

Den nuvarande Tidsäldern. Det, hvarigenom den nuvarande tidsåldern synnerligast utmärker sig framför sina föregångare, är ett sträfvande att utvidga, att göra Allt allmänt för Alla. Denna dess sträfvan är raka motsatsen af de förflutna tidsåldrarnes, då, med högst få undantag, allt gick ut på att utesluta, inskränka, isolera och monopolisera. Menniskans sträfvan är nu mera fri, mera obunden. Kretsen för densamma vidgar sig med hvarje dag. En mängd fördelar och hjelpmedel, som förut stodo endast några få till buds, hafva nu blifvit ett commune bonum. Det har fordrat strider, på många ställen tillochmed strömmar af blod, och torde ännu fordra både det ena och det andra; men det rätta och sanna skall och måste segra. Privilegierna och deras högmögne innehafvare sätta väl ännu upp hufvudet, men de gilla allt mindre ; menskligheten deremot allt mera. Folken börja inse, att de äro skapade till något an— nat, än att vara marionetter i furstarnes och aristokraternes händer. Trådarne hafva brustit, eller hålla på att brista. Automaterna hafva fått lif: ett nytt skådespel har för nära ett år sedan börjat. Det är en hjeltedikt, i jemförelse med hvilken Iliaden och ZEneiden äro blotta ammsagor. Historien är fullt upp sysselsatt med att inrista dem på sina koppartaflor. Förr hörde man talas endast om Få; nu deremot om Många. Förr hade man mycket att orda om enskilta rättigheter; nu mera om allmänna. Inom kort skall man ej känna andra prerogativer, än dem, som grunda sig på egna, sjelfförvärfvade förtjenster. Det ena stamträdet vissnar efter det andra, eller ock inympas dess qvistar på andra, friskare stammar, i en annan, bättre jordmån. Den nimbus, som fordom omgaf vissa höjder, har till en del försvunnit, åtminstone så mycket, att man kan se, det de i allmänhet utgöra ofruktbara isfält. Man börjar på att inse, det hvar och en individ, som tror sig ega anspråk på anseende, måste kunna sota desamma på något hel annat, än ett af eller von före, eller en hjelm, ett svärd, en spets, en borg, en stjerna, o. s. v., i slutet af namnet. Adelsväldets tid är i det närmaste förbi, eller lefver blott i krönikorna och i den stenskrift, som utgöres af ramlade borgar och halfförvittrade grafvårdar. Man kämpar icke mera några strider för ett m ateriens, utan för ett andens Jerusalem. Mensklighetens stora ide: Menniskans betydelse sdsom menniska, vinner allt flere anhängare och vänner. Den utbreder sig långsamt och omärkligt, men säkert, Erkännes ock icke ännu öfverallt menniskans värde såsom sådan, så hafva dock de dimmor, som omgifvit detsamma, på många ställen i betydlig mån skingrats, och den friska vind, som åtskiljt dem, fortfar ännu att blåsa och rena luften. Ett mer eller mindre klart sjelfmedvetande har sattat själarne. Tillochmed samfandens