Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1849, sida 1

Korrespondens. Stockholm den 6:te Febr. Juryns frikännande af D,agligt Allehandas verser om Konungen af Preussen, har funnit bifall hos alla, som nitälska för våra politiska friheters bestånd. Man förnekar alldeles icke, att det politiserande stycke på vers, som Allehanda meddelade, var af beskaffenhet, att ej göra svenska tidningspressen någon heder; men man måste å andra sidan på det högsta ogilla, att utländska makters egna sän— debud, eller inhemska myndigheter för utländsk räkning, söka att framkalla bestraffningar för tanke-yttringar, hvilka väl kunna vara sårande, lumpna, eller orättvisa emot regenter eller regeringar, men hvilka alldeles icke äro af beskaffenhet, att rimligen kunna eller böra leda till osämja emellan staterna eller deras regeringar. Sådana produkter af pressen kunna ej efter någon rättsgrund tillhöra det folkrättsliga området, eller betraktas såsom politiska tvisteämnen. De tillhöra helt och hållet det enskilta gebitet, och de finna sin rätta dom i allmänna ogillandet. Också kan man icke nog beklaga, att ett så absurdt lagstadgande, som det obestämda moment, allmänna åklagaremakten nu åberopat, fått inflyta i vår tryckfrihetslag — ett stadgande, som snarare synes egnadt, att om möjligt vicka osämja mellan den regering, som tror sig smädad, och den, som icke låter åtala, än någonsin den enskilta smädeskriften, vore den än aldrig så bitter och hånande. Det är derföre af stor vigt, att detta lagstadgande återföres till hvad det var efter 1810 års tryckfrihetsförordning, och som motsvarade vår allmänna lags ursprungliga anda, hvad yttrande-rättens frihet angår. I detta afseende förtjenar det äfven att tagas i närmare öfvervägande, huruvida den nyhet, som blifvit projekterad i förslaget till en ny brottmålslag är lämplig, nemligen föreskriften i Straffbalken, kap. 9, att den, som x förolämpar främmande stats regent eller dess sändebud personligen, i tal, skrift eller annan gerning, skall dömas till straffarbete i femte grad eller fängelse. Otvifvelaktigt skall ett sådant stadgande, i en så allmin och obestämd uppfattning, lätt leda till svåra ingrepp i den enskilta friheten att yttra sig om främmande makter och deras förhållanden — en frihet, som väl af den tänkande och bildade lika varsamt begagnas som all annan; men som under många förhållanden så tidt och ofta lätt missbrukas af mängden, då man af tidsomständigheterna inledes i politiska samtal eller reflexioner. Det torde också icke hafva sitt motstycke i många. andra folks lagar, och man vet ej, att dess saknad i vår vållat den ringaste allmänna olägenhet. Åtminstone bör det, som utgör brottet, så noga definieras, att icke hvarje ögonblickligt tadel eller tillfälligt hårdt uttryck om fremmande regenter, eller regeringar, kan framkalla dylika åtal och. straff. Det har nu en tid berättats, att frågan om lagmans-och kämners-rätternas indragning i kon