Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1849, sida 1

sende af det varda genomträngdt; ty så, och endast så, kan han till hemmet med sig föra rika skatter för själ och hjerta. Men när han återkommer till sitt hem, och der vill fortfara att vara en främling, så gär han förlorad, åtminstone för sitt folk. Han måste fördenskull efter sin hemkomst på nytt lefva sig in uti sitt förra lif, återkalla. alla dess sköna minnen; och ju herrligare dessa äro, ju skönare de främmande, jemförde med dem, befinnas vara, desto lättare och innerligare skola de sammansmälta i en enda upphöjd och gagnelig verksamhet för hela det återstående af lifvet. — Dock, det är ju sannt, de fleste, börja ju resan, ja de blifva med ferlan öfver hufvudet tvingade att företaga densamma, innan de ännu hafva någon kunskap om hvad i deras eget land är att se och lära känna, innan de ännu kunna hafva någon verklig nytta af vistelsen i främmande länder. De blifva, såsom det gamla romerska talesättet lyder, lynx foris et tolpa domi (lodjur utomhus och mullvadar hemma). De komma tillbaka, liksom Jean de France i Holbergs komedi af samma namn, och kunna knappast tala sitt modersmål, utan snacka ideligen dålig fransyska eller någon annan rotvälska. Det löjliga derutinnan faller hvar och en i ögonen. I de simplaste husliga förhållanden är hvar och en vis; men folken, de blifva aldrig vise. Huru denna tvist mellan det klassiska och det nationella (ty det nordiska är ju hos oss det nationella) skall slutas, bör ej, om man rätt uppfattar dess ståndoch utgångspunkt, vara något tvifvel underkastadt. De skola sammansmälta i hvarandra, och det skall en gång komma en stor tid med en talrik och herrlig afkomma. Det klassiska skall aldrig förgås, ty det bär inom sig frön af det eviga, det oförgängliga; det nationella, det till hemmet, till Norden, till Skandinavien hörande, kan väl till någon tid åsidosättas; men dö ut — huru skulle det väl kunna det, så länge något hem, något fosterland, något Skandinavien finnes till!... (Fortsättes.)