Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1849, sida 1

7-i3 —— begge sins emellan mycket olika, men begge gemensamt underordnade kristna religionens inflytande. I det ena af dessa hufvudelementer lefver ännu den grekiska, men i synnerhet den romerska fornverlden qvar. Det följde med vid öfvergången från den gamla bildningsåldern till den nya, ehuru det först sednare blef fullt verksamt. Det andra ligger i de folkslags ursprungliga anlag och författning, genom hvilka denna öfvergång verkställdes. Begge hafva redan ömsevis haft öfverhand, utan att klart särskilja sig från hvarandra. Det ena under Medeltiden; det andra under dessa tre sista århundraden. Först genom våra dagars upprifning och omhvälfning af alla saker har motsatsen emellan århundraden blifvit kastad in i det närvarande: och under det den yttrar sig i alla samhällsförhållanden uti striden mellan republikanism och feodalism, har den äfven, mer och mindre skarp, men öfverallt, åtminstone öfverallt i några yttranden kännbar, framträdt i all europeisk vitterhet och konst, under åtskilliga namn, såsom af motsatsen mellan det antika och moderna, det klassiska och romantiska, det sydliga och nordliga. Att något af dessa motsatta elementer skall kunna utkasta det andra, det är en fåfäng väntan: och om så skedde så mycket värre. De äro begge för djupt invexta i hela det europeiska lifvet. Att en ny bildning ur det närvarande kaotiska tillståndet skulle kunna uppstå annorlunda, än genom en ny förening emellan begge, det kan man icke eller inse. Om och huru en sådan förening kommer att ske, det beror dock af många orsaker, och ytterst (emedan vår tid drifvit allt till det yttersta) deraf, huruvida religionen, som är det innersta bandet mellan alla odlingens elementer, kommer att pånyttföda sig sjelf )., ij När tvenne ting skola förenas, så förutsättes dertill tvenne motsatser. Föreningen blir desto innerligare, desto fruktrikare, ju mera hvart och ett för sig har utvecklats inom sin krets, ju mera de äro fullkomlig man och fullkomlig qvinna. Om sålunda det klassiska och det nordiska skola förenas — hvilket är nödvändigt, så vida de begge finnas till hos folket och begge skola genomtränga detsamma — så måste man förutsätta, att de begge, förr än föreningen kan ega rum, skola drifvas till sina ytterligheter. Med det klassiska studiet kan detta redan sägas hafva inträffat; nästan all saft och kraft hafva ur det blifvit utsugne; fortfar man ännu att ur det vilja suga något, så erhåller man derur endast det bittra. Hela den lärda apparaten är genomgången; de gyllene kornen äro uttröskade, och blotta halmen återstår nu mera. Pedanteriet har i det närmaste blifvit besegradt, och af sjelfva frukten har, såsom nyss nämndes, den bästa saften blifvit utpressad. Men det nordiska, det egendomliga, det nationella återstår ännu. Dess utveckling är nästan blott börjad; det är ett barn, som skall vexa till för att förenas med den väntande brudgummen. Innan ungmon hunnit blifva utvecklad, kan det icke uppstå någon fråga om en förmälning, och utan den skall brudgummen, ensam, öfvergifven älskad af ingen och begråten af ingen, som en gammal, torr och förvissnad ungkarl nedstiga i sin graf. Alla menniskor här i verlden hafva sitt hem, sin boning, sin härd, sin slägt och sina minnen; men ingen bör ständigt förblifva hemma; hvar och en bör resa, och när han har gjort resan och vill njuta de frukter, han under den samlat, bör han först utgallra och bortkasta allt, som blott är tillfälligt, ur de återstående utsuga allt det varaktiga, lifvande, stärkande, och derefter gå tillbaka till sig sjelf till sitt ursprungliga väsen. Utan att så handla varder hela resan onyttig. Nordbon, som egnar sig åt det klassiska studiet, gör en resa. Det är ett främmande land, ett annat himmelstreck, han besöker. Må han gerna under denna sin resa förgäta hemmet, och helt och hållet fördjupa sig i studiet af de främmande föremålen; må gerna hela hans vä) Se vidare härom 7:de häftet af tidskriften Iduna: I