Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1849, sida 1

gjorde den till sin. Då utbredde en ny dag sitt ljus öfver jorden derigenom, att den klassiska forntiden, förgången i sig sjelf, uppstod i tänkandet och kastade sitt strålande återsken öfver de europeiska folken. De splittrade stammarne förenade sig i en ny verld öch upptäckte nya verldar, så. väl på jorden som i andans rike. Tanken blef till verldstanke och dess uppenbarelser till ett verldsherradöme. Då denna universalmonarki var upplöst, strålade ideen ännu härligare, af ännu mera inflytande blefvo dess verkningar. Företeelser, som icke hade egt rum sedan Miltiades dagar, egde rum ånyo. Det skulle derefter blott finnas menniskor, och deras, allas naturliga rättighet var frihet och jemnlikhet. Då uppnådde den på det klassiska studiet grundade bildningen sin kulminationspunkt. Stora under hade det uträttat i medeltiden; men någon så stor tilldragelse kan det väl näppeligen mera komma att frambringa. Dammarne brötos, och man fick en öfversvämning. Detta är den nyare tidens historia i kort sammandrag; det är verkningarne af det klassiska studiet från dess början till den första franska revolutionen ); det är verkningarne af desszlugna uppfattning och af dess öfverdrift: odling och bildning i alla rigtningar, och slutligen en söndersprängning af det hela. Allt, hvad som hitintills haft att befalla, studsade tillbaka. Folken sjelfva betraktade med en förvåning, blandad med bäfvan, deras eget verk. Behofvet förde dem tillbaka till sig sjelfve. Instinkten, som på förhand kände hvad som komma skulle, som i sjelfva sin öfvermättning anade det, hade redan sett sig om efter en annan näring och börjat att samla för nödens stund. Individen, menniskan, vek för nationen; romantiken utvecklade sig ur sin egen forntid. Deraf hänryckningen öfver Ossian, öfver Indien, öfver Shakespeare. Derifrån gick man öfver till riddarpoösi oeh folk-dikten. , Sålunda uppstodo småningom, liksom ur glömskans graf, och helsades såsom återfunna vänner alla bilderna af Medeltidens stora, originella lif, och bortom dem, i det blå fjerran, reste sig de stora massorna af det gamla Nordens jättelika sagoverld, såsom berg, begränsande synvidden, till hvilka det lägre slägtet med förundran såg upp. Sålunda har slutligen i sjelfva den klassiska fornverldens välbekanta mönster, nu först, sedan de ej voro de enda, det egna och ursprungliga blifvit rigtigt erkändt och skattadt. Likväl måste man medgifva, att detta begär efter det originella till en början mera bevisade hvad man saknade, än hvad man egde. Med ett slags lidelsefull häftighet, med en verklig hunger, har man kastat sig på allt, hvad inom den andliga synkretsens område erbjöd utseende af ett sådant och sökt tillegna sig detsamma. Man har hvarken skonat det egna eller det främmande, utan att i någon af dessa mångfaldiga antagna former kunna tillfredsställa sig sjelf. Öfverallt har det ursprungliga blifvit dränkt i en omätlig flod af efterbildningar, tills man hvarken kände igen sig sjelf, eller sin urbild. Imellertid kan ej nekas, att en ofantlig bildningsförmåga röjt sig i alla dessa försök. Den finnes; men form och gestalt har den ännu icke funnit. Så visar sig den nyare och nyaste bildningen såsom ett kaos af de mest olikartade organiska ämnen, af kärlek och hat, fikenhet och ledsnad, snart förenade, snart stötta från hvarandra; — och ännu förvänte vi, att den gudomliga andan skall sväfva öfver ytan af vattnet. , Likväl kunna, oaktadt all skenbar oreda, elementerna i detta kaos urskiljas enligt deras naturliga frändskap. Tvenne stora massor af tradition äro upptagna i den europeiska bildningen, ) Det var det klassiska studiet och den. anda, som alltid genomtränger detsamma, när det idkas på fullt alfvar och ej blott till skolbruk — det var det, som, i naturlig förbindelse med tusentals andra sammanstötande omständigheter, åstadkom revolutionen. ver allsicke betvifla sanningsenligheten af denna sats. Må man blott erinra sig att Plutarchus gaf lif åt Rousseaus contrat social, och att contrat social utgjorde den grundtanke, som genomgick hela den första I A L Man behöf