—— —— —— —— Aldrig hade bönen, dess andakt, dess ceremoni, med så mycken grace nedböjt en qvinna. Hon tycktes förlorad för verlden, denna verld, som icke kan beskrifvas med ord, denna verld, till hvilken Herren, utan afseende på börd, ger tillträde åt de unga sköna, som sätta sin ära uti att bära försakelsens stundom nog törniga krona. I Mauricees inbillning utvecklade sig på blinken ur denna företeelse en roman, ehuru ännu blott oredig. Han hade trott sig kunna urskilja, att qvinnan, som höll på att bedja, var ung men sorgsen; och hans föreställning gjorde sedan sina förklaringar och tillägg, som slutligen förvandlade henne till en skönhet. Han fortfor att observera henne och skulle kanske länge fortsatt dermed; men snart gjorde hon korstecknet, steg långsamt upp, knäböjde derefter framför altaret, utan att lätsa sig märka Maurice, och försvann sedan i det dystra mörkret. Maurice hade glömt sitt rendezvous; han skulle för öfrigt endast råka en gammal låga, hvilken aldrig egt hans hjerta och endast hört till antalet af dessa så ofta i den stora verlden förekommande flyktiga passioner, som födas och dö utan annan anledning, än fåfänga. Maurice lemnåde derpå kyrkan, nästan med