tilltvålar derpå Regeringen dugtigt för dess förkärlek för , petitesser, vet till punkt och pricka huru densamma förklarat Herr. Öfversten sin ynnest och bevågenhet och anser att snarare Regements-Chefen bordt erhålla en ,tillrättavisning, då han onödigt besvärat. Men nu förhåller sig saken icke så. Öfverste G. Cronhjelm, anlitad, som Regements-Chef, att verkställa en i utlandet gjord insamling, borde till mig, som hans förman, rapportera förhållandet. Det var jag, icke han, som anmälde saken hos Chefen för Landtförsvars-departementet, mindre af tvekan om tillstånd att få utdela penningarne, än af böjelse att sätta vederbörande i kännedom af de fortfarande bevisen på den välvilja, som svenskarne på Fyen vetat att förvärfva sig. Om för detta mitt förvållande jag i den korta generalordern, som beSvarade anmälan, icke hade att hugna mig åt de, i dylika expeditioner, ej brukliga försäkringar om kongl. ynnest och välbevågenhet,, så fann jag dock ingen anledning deruti, att min anmälan ansetts som obehörig. Då nu det altså är jag ensam som är den skyldige härmed, så bjuda mig pligt och böjelse att hellre uppbära handelsoch sjöfarts-tidningens alltid fina, belefvade och välgrundade tadel, än att genom stillatigande, utsätta en alldeles oskyldig kamrat, för att drabbas af ett så krossande missöde. Carlstad den 3 Februari 1849. C. G. Löwenhielm 3:dje Milit.-Distr:s Gen.-Befälh. Läsaren behagade af ofvanstående finna, att Hr grefve Löwenhielm är sig fullkomligt lik. Å ena sidan, en i våra dagar sällsynt ridderlighet, som man måste respektera, och å den andra, ett uppbrusande ungmod, som gränsar till det ridikyla. Förmodligen har Hr grefven under första hettan kommit att förblanda den åttonde handelsoch sjöfarts-tidningen med den nuvarande och sålunda känt ett oemotständligt behof, att ge densamma en general-dufning. Att Hr grefven härigenom begått en orättvisa, hoppas vi, att han sjelf vid lugnare besinning skall erkänna, men, som äfven vi icke gerna vilja stå Hr grefven efter, i fråga om ridderlighet, skola vi icke räkna så noga. Saken är här det väsendtliga;finheten och belgfvenheten äro visserligen också afundsvärda egenskaper, men som naturligtvis, äfven hos högättade personer, måste underordnas sanningen. Den omständighet, att Hr grefven i stället för grefve Cronhjelm besvärat regeringen med det obetydliga ärende, hvarom här är fråga, förminskar, på intet sätt, giltigheten af Handelstidningens anmärkning, såvidt den afser principen. Förhållandet är, oansedt all möjlig advokatyr, ingenting annat än det, att privata personer på Fyen hopsamlat 105 R:dr 8 sk. R:gs, för att fördelas till 3 uppgifna soldatenkor vid Westgötha-Dahlsregemente; att dessa penningar sändes af en privat person på Fyen, till en privat person i Götheborg, och att denne skickade dem till grefve Cronhjelm. Att denne sedan ansett sig hafva emottagit penningarne i egenskap af regementschef, och således vara nödsakad att rapportera förhållandet till sin höge förman, hvilken han af gammalt känner såsom icke att narras med, utgjorde väl icke ett skäl för herr grefve L., att besvära regeringen. Herr grefven säger väl, att hans anmälan mindre tillkom af tvekan om tillstånd att få utdela penningarne, än af böjelse att sätta vederbörande i kännedom af de fortfarande bevisen på den välvilja, som svenskarne på Fyen vetat att förvärfva sig; men Post