Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1849, sida 2

—— ———— —:— — -—— och dervid haft tid att igenkänna både folk och sköldemärke. — Hvad skall jag då nu säga dem? frågade han sig sjelf, i det han gick tillbaka till sina kamraters krets. De skulle kunna igenkännt henne. Jag vill icke berätta ända till sista ordet af mitt äfventyr, hvad hon derunder och derom yttrat. Skulle jag väl gå att skämma bort det, för att få tillfredsställa mig med ett ögonblicks seger inför dem? Har det ej mera värde att hålla sig på något längre afstånd från den medelpunkt, hvaromkring detta lyckans hjul vänder sig? Han mötte sina otåliga vänner. — Nå? frågade honom en bland dem. U Ja! svarade han sakta, med en tanke på grefvinnan; jag har — hvad tycks! — vunnit mitt vad! — Åh, nej! jag vill berätta, att jag förlorat. Hans kamrater emottogo denna nyhet med nöje, men också med förvåning, och utan att tänka på att raljera med Maurice. — Hvem vet, sade han för sig sjelf, i minnet återkallande grefvinnans sköna ögon; hvem vet, om hon ej visste, att jag med nöje skulle förlora mina hundra louisdorer. —