Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1849, sida 2

fikenhet stegrades; hans blickar forskade åt alla sidor. Ändtligen upptäckte han, vid sidan af altaret, ett svart gallerverk, fastgjordt i sjelfva muren. Men från samma stund, och i den mån han började nalkas derintill, hördes den varseblifna rösten aftaga, likasom susningen efter en förbigången vindby. Han erinrade sig dervid, ehuru otydligt och ej fullt visst, att sjelfva karmeliterklostret var just närmast derintill beläget. Denna erinran gaf honom en nyckel till hemligheten. Han upptäckte snart utan svårighet, att inom nämnde galler besann sig en karmeliternunna, som utgöt sitt hjertas känslor i en bön. Han ville se henne; men det ställe, der man brukade bedja, var så omgifvet af skymning, så dystert, så otillgängligt för ögat, att det kunnat täfla med grafvens mörker. Hans inbillning trodde sig i början upptäcka, att en svart florsmantel, på i klostren vanligt sätt, utsträckt mellan tvenne gallerverk, äfven här hindrade hans blickar att genomtränga till det ställe, der de stackars Herrans brudar, genom denna förlåt, afstängas från andra lefvande varelser, på samma sätt som de döda, genom grafvårdens marmor. Småningom urskiljde han dock en i början vacklande, men snart mera bestämd skepnad; profilen af en knäböjande qvinnogestalt.