Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1849, sida 1

ÅÅAA — sam sak med borgerskapet och linien, och fullkomligt hemma i barrikad-striden, hvilken de så ofta öfvat, berodde kanhända utgången egentligen af dem. Med sitt ungdomliga mod, kanske öfvermod, qväfde de upproret och kämpade för frihet, ordning och fosterland. Man dekorerade och prisade dem å ena sidan, under det de å den andra utsatte sig för sina kamraters och anhöriges hat, som kallade dem Cavaignacs slagtare. Öfverallt skrefs och ropades honneur å la garde mobile!hvilket ådrog dem liniesoldaternas afund, som ännu mera tillvext, emedan mobilgardet haft något högre sold. Nu midt i vintren, då arbetsförtjenst är omöjlig att erhålla, vill man reorganisera dem på ett sätt, som bringar hälften utaf dem till det yttersta armod. Se der, huru man belönas för de tjenster, man gör sitt fädernesland! Man söker undanskjuta och afväpna de rena republikanerne, som icke kunna lockas med penningar och löften. Om man äfven lyckas i detta företag, lefva dock ideerna hos dessa män, eller rättare ynglingar. Republiken tillhör dem, och med eller utan vapen försvara de den med sina lif. Folket, för en stund uppretadt emot dem, kan icke hysa hat till sina egna barn. Mobilgardet är folkets hjerta. Den 29:de. Bataljons-cheferne vid mobilgardet begåfvo sig i går till general Changarnier, för att protestera mot ett företag, vid hvilket åtminstone hälften af dem skulle mista de grader, de innehafva, för att återgå till underordnade vid linien. En häftig scen har egt rum emellan generalen och en öfverste vid mobilgardet, hvilken dock var bestämd att få bibehålla sin grad. Hans namn är Aladenize. Som deltagare i Strassburger-affären, vid! hvilket tillfälle han var kapten, är han intim vän med Louis Bonaparte, för hvilkens skull han setat 10 år i fängelse. Då Changarnier på ett despotiskt och olämpligt sitt besvarade chefernas framställning, förklarade Aladenize generalen för en förrädare mot sitt fädernesland och tillade: KNi konspirerar i samråd med royalisterna mot eder president och republiken. Till följe häraf arresterades Aladenize och fördes, tillika med 4 af de öfriga, till fängelset VAbbaye, sedan han sönderbrutit, sin värja och afryckt sina epauletter. Detta bragte mobilerne till det yttersta. De begärde ut sina öfverstar, men förgäfves, och då man ville bevaka dem i kasernerna, hotade de att tända eld på dem. Sedan de aflagt uniformerna och påtagit bluser, spatserade de med folket, i massor, sjungande les Girondins. Soldaterne konsignerades, och på alla större gator och platser uppställdes starka militär-afdelningar. Detta, åvägabragdt på samma gång som diskussionen om klubbarne, tyckes nästan bevisa, att ministrarne endast önska emeuter och oreda, ty blott genom dylika medel tro de sig kunna vinna sin afsigt. I dag förekommer äfven frågan om nationalförsamlingens upplösning; åter ett ämne till partistrid! Oaktadt natten varit fullkomligt lugn, slogs appell i dag på morgonen i hela Paris. Ingen vet anledningen hvarföre. Kl. är nu 11; appellen fortgår och jag skyndar ut, för att höra hvad som är å färde. — Kl. 6 på aftonen. Trumman gick i alla qvarter tills kl. 3. Kring nationalförsamlingens hus och på place de la Concorde är det fullsatt med trupper, äfvensom utåt käerna och på alla ställen i staden; kanoner omgifva assemble nationale. Champs-elysses likna ett siendtligt läger. Detta har naturligtvis samlat en; mängd nyfikne. Alla gator äro fälla med folk. Man frågar: hvarandra efter anledningen till dessa försigtighetsmätt, men ingen vet den. En del af nationalgardet har gått ut, en annan icke; ty ingen fara är för handen. Louis Bonaparte har ridit omkring bland folkhoparne på place dela Concorde. Han har knappt kunnat passera: Man har sattat hans häst i tygeln och ropat: Lefve Napoleon och republiken! A bas le ministres! Amnestie! o. s. v. Ett intetsigande småleende, sådant man är van att se hos konungar och prinsar, besvarade folkets rop. Flera regementer af linien att nan hattomnon amiIIAmS A 33