Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1849, sida 2

—76——— Grefvinnan syntes försatt i ett drömmande tillstånd af tankspriddhet. Hon sänkte sitt hufvud och suckade. Men se der! tänkte Maurice emellertid för sig sjelf; der är ju min triumfbåge. Jag har ej ett ögonblick att förlora vid tomma samtal. — se nu, madame; nu äro vi beslöjade; men, tiden flyger. Om en stund skola vi lemna hvarandra, för att kanske aldrig mera återse hvarandra. — Aldrig! skall jag väl uttala det ordet? Hvar finnes denna tidslängd? Men, lifvet finnes; jag känner det i denna stund för väl; och lifvets slägting är blomman, och de skönaste bland dessa vara ofta ej längre än en dag. Lät oss plocka dem, låt oss njuta deras aromer; men, rosen vore ej en ros, om jag ej finge emottaga den af denna er hand, denna hand, värdig den högste bland gudar och den störste bland bildhuggare. — — Maurice hade fattat grefvinnans hand. Hon pbetraktade honom med en blick af bestörtning och stränghet, men den alltför lätta rörelse, hvarmed hon tvetydigt gaf honom en vink, förmådde honom icke att lemna den hand, som blifvit ansedd värdig en gud, en Phidias och, utan tvifvel, numera äfven en Maurice dOrbessac. Bgde jag en vältalig tunga, madame, skulle jag utösa förblindande fraser öfver eder skönhet, så ädel, så stolt, så delikat och så graciös; men, min tunga fick icke denna högre förmåga. Den